Den duger inte längre, vår nationalsång. Den föddes med en grav missbildning och har sedan levat med gravt funktionshinder. Detta insåg redan dess skapare, Richard Dybeck, som 1844 protesterade mot att den framfördes. Han såg den som ett medelmåttig utkast och hade ingen tanke på att publicera, det gjorde andra.
”Du gamla du fria du fjällhöga nord” – redan inledningen torde vara helt obegriplig för dagens svenskar. Vad har ”nord” med Sverige att göra, förutom att landet ligger i väderstrecket norr? Även om Nordiska rådet och Föreningen Norden fortfarande existerar som reliker från en tid där pannordismen levde, torde få känna till att Sverige en gång hade ambitionen att vinna Finland tillbaks och att Norge och Sverige för hundra år sedan var förenade i en union. I Danmark ler man i bästa fall åt att vi sjunger om hur vårt land ”tronar på minnen från fornstora dar”. Islänningarna tackar för våra allmosor, men tycker knappast att Sveriges namn någonsin ”ärat flög över jorden”.
Nationalsången är bara så .. NEJ,NEJ! Den är världsfrämmande, narcissistiskt uppblåst och dessutom dålig som konst. Eftersom den ändå sjungs och älskas av många står den för ett självbedrägeri. För att kunna sjunga den måste vi tillgripa ett av de mest ingripande psykologiska försvarsmekanismerna – isolering, som innebär att man håller isär känsla och tanke. Vi sjunger något och känner något, men orden hänger inte ihop med känslan. Följden blir självförakt – att vara ”osvensk” blir en komplimang. Nationalsången är inte orsaken till det men att vi fortsätter att sjunga den är ett symtom på något.
Jasenko Selimović är inne på något viktigt i det sammanhanget. I en debattartikel i dagens dn.se skriver han ”det behövs en ny svenskhet som alla kan vara stolta över”. Nationalsången står inte för det samhälle vi kan vara stolta över idag.
”Du gamla du fria” ska få den vård den behöver för att leva ett bra liv, men mår inte bra av överkrav – som att skylta som nationalsång!
En utmaning: Vem skriver den nya nationalsången för vår tid?
