Lundströms bokradio i Sveriges Radio återutsände idag ett samtal från 2018 mellan Marie Lundström och Bo Sundström som berättade om hur hans texter kommer till. Det var många intressanta reflektioner om kreativitet. Men litet fundersam blev jag över att programmakarna lyckats övertala den eminente Sundström att framföra Du gamla du fria. Detta trots hans uttalade skepsis inför låten. En välgrundad motvilja enligt min mening.
”Jag vet att du är och du blir vad du var, då ärat ditt namn flög över jorden.” Sundström förstod inte orden i den andra versen och visst är det en märklig text. Det handlar om en stormaktstiden, som Marie Lundström sa. Men också så mycket mer, krigiska härjningar, blod och död som Sverige har stått för – inget som någon längre borde vara stolt över och förhärliga.
Bo Sundström famlade efter orden och krystade till slut fram ett enda argument: ”Trots allt så är den våran.”
Trots min kritiska inställning till Sveriges nationalsång , var jag både glad och rörd av firandet den sjätte juni på Gammlia i Umeå. Arrangemanget var bra, vädret var bra, det var mycket folk och fin stämning!
Den chauvinistiska nationalismen var nertonad och ersatt av en glad ”Umeanda” – med välkomnande av nya Umebor och med stolthet över vår fina kommun. Vi fick se och höra mycket av den kultur som finns här. Traditionella inslag av musik, tal och dans, blandat med nyare.
Sångerna som sjöngs av Midgårdsskolans kör värmde hjärtat. Och jag berörs alltid av blåsorkestrar – detta sedan tidig barndom då jag följde med min pappa som spelade i Stockviksverkens musikkår. Första maj och andra högtider var jag med och beundrade farbröderna i vita mössor med lyra. Minnen som väcktes till liv.
Folkmusik och dansuppvisning av bland andra Björksta folkdanslag var även det känslostarkt att ta del av.
Efter ett pliktskyldigast ha avätit en bangladeshisk brödbit vandrade jag hemåt till tonerna av ”Under blågul fana”. Piccolaflöjten drillade upp och ner i kapp med fåglarna.
Den duger inte längre, vår nationalsång. Den föddes med en grav missbildning och har sedan levat med gravt funktionshinder. Detta insåg redan dess skapare, Richard Dybeck, som 1844 protesterade mot att den framfördes. Han såg den som ett medelmåttig utkast och hade ingen tanke på att publicera, det gjorde andra.
”Du gamla du fria du fjällhöga nord” – redan inledningen torde vara helt obegriplig för dagens svenskar. Vad har ”nord” med Sverige att göra, förutom att landet ligger i väderstrecket norr? Även om Nordiska rådet och Föreningen Norden fortfarande existerar som reliker från en tid där pannordismen levde, torde få känna till att Sverige en gång hade ambitionen att vinna Finland tillbaks och att Norge och Sverige för hundra år sedan var förenade i en union. I Danmark ler man i bästa fall åt att vi sjunger om hur vårt land ”tronar på minnen från fornstora dar”. Islänningarna tackar för våra allmosor, men tycker knappast att Sveriges namn någonsin ”ärat flög över jorden”.
Nationalsången är bara så .. NEJ,NEJ! Den är världsfrämmande, narcissistiskt uppblåst och dessutom dålig som konst. Eftersom den ändå sjungs och älskas av många står den för ett självbedrägeri. För att kunna sjunga den måste vi tillgripa ett av de mest ingripande psykologiska försvarsmekanismerna – isolering, som innebär att man håller isär känsla och tanke. Vi sjunger något och känner något, men orden hänger inte ihop med känslan. Följden blir självförakt – att vara ”osvensk” blir en komplimang. Nationalsången är inte orsaken till det men att vi fortsätter att sjunga den är ett symtom på något.
Jasenko Selimović är inne på något viktigt i det sammanhanget. I en debattartikel i dagens dn.se skriver han ”det behövs en ny svenskhet som alla kan vara stolta över”. Nationalsången står inte för det samhälle vi kan vara stolta över idag.
”Du gamla du fria” ska få den vård den behöver för att leva ett bra liv, men mår inte bra av överkrav – som att skylta som nationalsång!
En utmaning: Vem skriver den nya nationalsången för vår tid?
