Rasmus Paludan bränner Koranen och utnyttjar vår yttrandefrihet. Enligt nu gällande lagtolkning har han rätt till detta, något jag inte ifrågasätter. Men hans demonstration gör mig rasande.
Yttrandefriheten, en grundbult i vår demokrati utnyttjas av Rasmus Paludan för att föra fram ett antiislamskt budskap. Och därtill har han uppmuntrats av främlingsfientliga krafter.
Yttrandefriheten är något av det viktigaste vi har. Den har kostat mycket, många har fängslats och varit beredda att offra sina liv för den. Bara ett exempel: utilisten Victor Lennstrand som knäcktes och dog efter att upprepade gånger ha fängslats för sitt antikristna budskap i slutet av 1800-talet. Och åtskilliga av arbetarrörelsens pionjärer satt i fängelse på grund av sin frispråkighet.
Nu missbrukas denna vår grundlagsskyddade rättighet av en person som använder den på ett sätt som för tanken till raka motsatsen till vad lagen ska skydda: Det Fria Ordet. Den symboliska innebörden av att bränna en bok är uppenbar. Nazisterna brände också böcker i Tyskland på 1930-talet – Paludans tilltag minner om dessa illdåd. Vi må tycka vad vi vill om Koranen – den är helig för vissa.
Helig borde också yttrandefriheten vara. Ja, den får också användas för att kränka. Men den medför inte bara en rättighet – också ett ansvar.
Vad händer med den urgamla rätten att uttrycka sig fritt i Sverige om den används för att provocera? Om uttrycket inte handlar om den egna åsikten och ståndpunkten utan har som syfte att väcka utrikespolitiska reaktioner?
Jag kan inte låta bli att tänka på historien. Hur auktoritära krafter har använt sig av demokratins institutioner för att komma till makten och sedan avskaffa dessa institutioner. I dessa dagar används begreppet ”nyttiga idioter”. Finns det fler än Putin och Erdogan som gläds åt Paludans agerande? Sådana som vill demokratin illa?