Trots min kritiska inställning till Sveriges nationalsång , var jag både glad och rörd av firandet den sjätte juni på Gammlia i Umeå. Arrangemanget var bra, vädret var bra, det var mycket folk och fin stämning!
Den chauvinistiska nationalismen var nertonad och ersatt av en glad ”Umeanda” – med välkomnande av nya Umebor och med stolthet över vår fina kommun. Vi fick se och höra mycket av den kultur som finns här. Traditionella inslag av musik, tal och dans, blandat med nyare.
Sångerna som sjöngs av Midgårdsskolans kör värmde hjärtat. Och jag berörs alltid av blåsorkestrar – detta sedan tidig barndom då jag följde med min pappa som spelade i Stockviksverkens musikkår. Första maj och andra högtider var jag med och beundrade farbröderna i vita mössor med lyra. Minnen som väcktes till liv.
Folkmusik och dansuppvisning av bland andra Björksta folkdanslag var även det känslostarkt att ta del av.
Efter ett pliktskyldigast ha avätit en bangladeshisk brödbit vandrade jag hemåt till tonerna av ”Under blågul fana”. Piccolaflöjten drillade upp och ner i kapp med fåglarna.
Mera om nationalism. I språket: I Sverige talar vi svenska.