Vem var det? Av en slump råkade hon se fotot av honom. Han som skulle bidra med sperman till hennes ägg. Det var inte meningen att hon skulle få se bilden, någon måste ha klantat sig och glömt den framme. Hon fick en ovan känsla i magen.
Kallelsen hade kommit till henne i god tid – hon var en av de få människor som hade friska gener och nu var den första extraktionen färdig, hennes ägg hade tagits ut. Det skulle bli rutin med tiden. Ersättning utgick också, visst, men någon frivillighet var det inte fråga om. Den fria viljan hade hon hört talas om på historielektionerna som en kuriositet. En av tidigare seklers märkligheter, i likhet med medeltida grymheter och farsoter.
När ägget inplanterats i maskinen och befruktats skulle den automatiska livmodern sköta resten. Och barnen skulle tas om hand på bästa sätt för att med tiden bli nya medborgare i Universumsamhället. Det bekymrade henne inte.
Ett system för avel av nya människor skapades redan år 2200. Konstgjorda livmödrar hade då funnits i över hundra år. Människorna i Universumsamhället hade med tiden fått en gensammansättning som var alltför förstörd för att tillåta fri avel av nya människor. Nu gjordes robotiserad och felfri matchning av föräldrarna till nya barn. En särskild myndighet hade full tillgång till alla universummedborgares totala genmassa. Programmen var sen mycket effektiva för att hitta optimala donationspar bland dem som hade tillräckligt friska gener för att bidra med ägg och sperma.
All kontakt mellan de inblandade donatorerna var otillåten – det hade med tiden visat sig ohållbart att människor själva skulle sköta befruktningen, liksom utfödandet och det påföljande arbetet att ta hand om barnen och sörja för deras uppväxt.
Men vem var detta hon sett? Reaktionen som väcktes i henne var förbryllande, hennes maggrop hade aldrig förut reagerat så här. Hon förstod att måste träffa honom för att ta reda på något, vad visste hon inte. Han såg bra ut på bilden, men vad det hade med saken att göra kunde hon inte heller förstå.
Hans kontaktuppgifter fanns lagrade i bilden i hennes hjärna. En dag senare hade hon lyckats kryptera ett cerebraltransmissionsmeddelande: ”Möt mig vid Informationsskuggplatsen.”
Vem är du, hade han svarat, först misstänksam, men han hade gått med på att komma när hon förklarat. Som de flesta i deras generation visste båda att det i en bit i utkanten av planethemisfären fanns en dold plats där informationsfältet inte nådde. Invid den tredubbla plastbubblan som inneslöt den konstgjorda atmosfären fanns ett litet skogsparti, en mötesplats med skyddad insyn. Unga brukade en gång i tiden ses där för att se på varann och ägna sig åt förbjudna aktiviteter. Numera hände det ytterst sällan att någon vågade sig dit.
Han såg henne först, kände igen henne från hjärnbilden hon skickat, trots att hon var vänd åt ett annat håll. Han smög sig fram och knackade henne på axeln, hon ryckte till, sa att det inte var tillåtet med kroppskontakt utanför godkända platser och verksamheter. Han ryckte på axlarna och sa att han självklart respekterade Universumsamhällets regler. Hon tänkte att det var bra att han inte hade brytargener.
De betraktade varandra länge tyst. Hon kände samma underliga känsla i maggropen som när hon först sett hans bild.
Han räckte fram sin högra hand och hon tog den, såg på hans handflata, studerade linjerna i den, tänkte att han kunde vara högerhänt, som hon. Bra för barnet, en mindre avvikande egenskap men vad spelade det för roll? Varför brydde hon sig? Hon såg honom i ögonen, de var bruna. Själv var hon blåögd och hon undrade vilken ögonfärg barnet skulle få.
Han hade ett födelsemärke på en kind. Skulle barnet ärva det från honom? Hon skulle aldrig få veta.
När hon kom hem och såg sig i spegeln undrade hon varför kinderna var våta trots att det inte regnat.
Hon fokuserade på kontrollen i synfältet och raderade bilden av mannen i sitt hjärnlagringssystem.
Fler noveller av Anders Fagerlund: