Jan Guillou skrev igår, på den sista dagen 2022, i Aftonbladet: ”I dag är det jag skriver i det följande lagligt. I morgon är det kriminaliserat. Då skulle såväl jag själv som en eller flera redaktörer på Aftonbladet riskera en spioneridom och fängelse. Så galen har lagstiftningen blivit.”
Guillou anklagar Turkiets president Erdogan för att provocera fram krig mot kurder i Syrien. Genom mord på barn och turister, har han skaffat motiv för att anfalla den kurdiska självstyrande enklaven i nordöstra Syrien.
Jag vet inte om Jan Guillou har rätt i att det kan räknas som spioneri att vara kritisk och anklagande mot en främmande makts politik. Guillou menar att terrorhändelserna har verkställts av Turkiets säkerhetstjänst. Eller kan det vara så att det jag nu återger idag , den 1 januari 2023, skulle kunna vara olagligt att publicera? Det förefaller mig i så fall absurt.
Den 15 november 2022 listade DN några granskningar som är tänkbart olagliga från och med 2023. Bland annat: Totalförsvarets forskningsinstituts långtgående planer på att hjälpa Saudiarabien att bygga en avancerad vapenfabrik samt polisens Encrochatläckor och samarbetet mellan polis i olika länder. Även nyheten att Turkiet pressade Sverige att godkänna en högriskaffär skulle kunna vara olaglig att publicera.
Varför ett demokratiskt land som Sverige skulle införa en lag som förhindrar att hot mot demokratin kan avslöjas är för mig obegripligt. Jag avstår från att spekulera i orsaken.
Och för övrigt, varför kalla det för spioneri att publicera? Begreppet spioneri förefaller ha fått en ny betydelse. För mig är spioneri något annat, nämligen att ta reda på hemligheter om vårt land och sedan lämna dem till främmande fientlig makt. Inte att vara kritisk mot ett annat land. Inte heller att avslöja brott eller hot mot vår demokrati.