John Platt myntade metaforen social fälla 1973.
Bo Rothstein beskriver fenomenet så här: ”Situationen är sådan att ’alla’ vinner på om ’alla’ väljer att samarbeta.”
Men — om man inte litar på att ’alla andra’ samarbetar, är det meningslöst att själv välja att samarbeta eftersom det som skall åstadkommas kräver att åtminstone nästan alla andra också samarbetar.
Det betyder att det kan vara rationellt att inte samarbeta om man inte litar på att de andra också samarbetar.
Slutsats: ett effektivt samarbete för gemensamma ändamål kan bara uppstå om man litar på att de andra också väljer att samarbeta.”
”Utan denna tillit slår den sociala fällan obönhörligen igen, dvs. vi hamnar i en situation där alla får det sämre, trots att alla inser att alla skulle tjäna på att välja att samarbeta.”
Allmänningens dilemma innebär att det handlingssätt som är bäst ur var och ens perspektiv är dåligt för det gemensamma. Till exempel vill jag ha en snabb kur med antibiotika eftersom det förkortar min egen sjukdomstid, trots att det bidrar till att antibiotikaresistensen i mänskligheten ökar och därmed också ökar den allmänna risken för svårare sjukdom.
Som psykolog blir glad över att känna igen mycket av Rothsteins resonemang. Han rör sej ofta på bekanta domäner.
Se till exempel detta: ”Politiskt och ekonomiskt agerande är strategiskt, vilket betyder att vad människor gör, beror på vad de tror att andra kommer att göra.” Vi kommer här in på det centrala begreppet tillit som varit föremål för psykologisk forskning. Rothstein använder tillit synonymt med ”förtroende
Rothstein tar ställning för: deliberativ demokrati – samtalsdemokrati eller diskussionsdemokrati – som betonar samtal mellan medborgare som grund för den demokratiska processen.
Källa:
Rothstein, B. (2003). Sociala fällor och tillitens problem. Kristianstad: SNS Förlag.
Mera Övrigt av Anders Fagerlund: