Ålidhemsbiblioteket i Umeå rensar ut. Blir berörd. Av en bok, en omslagsbild. En ung pojke i uppknäppt vapenrock och solbränt ansikte. Det kunde ha varit jag. Till skillnad från Mauno behövde jag aldrig använda geväret.
Den unge Mauno Koivisto sörjde sin mor som dog när han var ung. Fostran stod den starkt religiöse fadern för. Detta får vi veta i hans självbiografi fram till 1945; ”Ung soldat”. Fadern tog hand om de två pojkarna och de fick växa upp under små förhållanden. I övrigt är det sparsmakat med känslor. Jag tänker: ändå var det lugnet före stormen. I ljuset av det som komma skulle förminskades tidigare upplevelser? Läser vidare med förväntan om att få ledtrådar till vad som ledde till hans starka politiska engagemang efter krigsslutet.
Själv föddes jag bara en vecka efter krigsslutet i maj 1945. Mina föräldrar hade finska krigsbarn. Berättelserna från beredskapstiden i Sverige och det utsatta Finland gav en viss insyn i vad grannlandet varit utsatt för. Trots att vi svenskar sluppit undan kriget var det lätt att förstå och även beundra det finska motståndet. Skulle Sverige ha kunnat uppamma något motsvarande om kriget drabbat även oss?
Koivisto fortsätter att skildra skeenden i kriget på ett kärvt sätt . Han blandar storpolitik med hans egna direkta upplevelser. Strider skildras, men bara glimtvis får man ana vad han känt. Efterhand som fasorna anhopas nöts hans psykologiska skyddsmekanismer ner och likt de flesta tycks han självklart mer och mer bara önskat sej därifrån. Koivisto blev dock kvar i armén fram till krigsslutet. Krigsärren förefaller mest ha bestått av traumatiska minnen, vilka han som de flesta av kamraterna inte talade om.
Vad ger då boken för kunskap om Koivistos politiska motivation? En stark drivkraft var hans insikt att Sovjetunionen fortsatt utgjorde ett hot och att viljan att fortsätta en kamp för landets frihet. Den som senare kom att personifiera detta motstånd var Urho Kekkonen, vilken Koivisto senare avlöste som president. Finlands utsatt läge krävde en svår politisk balansgång som Kekkonen klarade genom att upprätthålla kontakter över järnridån. På det sättet lyckades han hålla ledarna i Kreml tillräckligt lugna för att de skulle låta Finland vara i fred. Koivisto fortsatte samma linje men fick efterhand ökat handlingsutrymme.
I ”Ung soldat” ställer han frågan hur Finland kunde stå emot det mäktiga Sovjet under under andra världskriget. Han ger själv ett svar: ”Varför gick det inte för Finland som för de baltiska länderna? Sammanlagt hade de större befolkning än Finland och visst fanns där försvarsvilja. Hur kunde då Finland klara sig? Det hade ju kunnat gå annorlunda. En förklarande faktor för de baltiska ländernas öde var avsaknaden av representativ demokrati.
I slutet av 1930-talet uppfattade man i Finland vida omkring, att det var värt att försvara sitt land.” …….”…..vid krigssutbrottet måste man mobilisera massor av folk. En viktig faktor för vår framgång var den, att det förekom åtminstone en skälig av grad av inre, ömsesidigt förtroende. Regeringen litade på folket och folket på regeringen.”
Läs också ”Okänd Soldat” av Väinö Linna, tillsammans med ”På västfronten inte nytt” av Remarque de bästa skildringarna av vad ett krig innebär. Efter att ha läst dessa två böcker har man inga illusioner och tänker sej för när man leker med krigsspel i datorn.
Mera Övrigt av Anders Fagerlund: