Som ung tänkte jag på hur jag skulle klå upp mina antagonister. Nu vet jag att det jag kände då var hat. Jag såg dem som monster och fantasierna om hur de skulle förgöras var grymma. Detaljer kan lämnas.
För den som bär på på aggressiva och hatiska fantasier är det välgörande att inte känna sej ensam om dessa tankar. En fantasi om att lemlästa och döda innebär inte att en också kommer att begå brott. Insikten om skillnaden mellan önskan, tanke och handling är en lättnad.
Psykologen Silvan Tomkins har visat hur vi redan tidigt i livet har med oss vissa grundläggande affekter. Bland de negativa finns vrede och raseri, avsky och avsmak. Affekterna skapar en bas för bland annat hat och fiendskap som grundas på affekten avsky, alltså något som människan föds med. Sedan är det omgivningen som visar och lär oss hur vi ska använda känslorna. Vi lär oss vad som är okej i form av uttryck – skrika, slå – eller kanske hålla tyst, vem som ska avskys – ”Kalle K är en just och reko snubbe, men Pelle P är ett svin!”, vad är konstigt, vad är rätt, vad är inne, vad är ute” – Så du ser ut, tänk om alla skulle se ut så där!”
Hatet kan vara en tillgång, något som skapar en nödvändig mening och förståelse av tillvaron och hjälper att strukturera och hålla psyket samman. Ofta tillsammans med likasinnade i grupp kallas det som avskys, hatas, för ”Det onda” eller ”Ondska”.
För vissa är hat fullt okej att uttrycka, medan det för andra stannar som en inre röst, en bild, något som likt en varböld under ytan plötsligt kan bli synlig.
När jag ledde ett knattelag i fotboll lade jag märke till att små barn inte på något sätt är benägna till fotbollsvåld. När bollen stannade upp i en vattenpöl, rusade flera till för att ge den en spark, men inget av barnen lät bli att ta hänsyn. Alla var noga med att inte skada den andre. Även den mest bollbegåvade framstod genom sin talang, inte genom tuffhet. Det var istället vuxna som drev på med krav på hårdare tag.
I revysketchen ”55-an Olga” spelar Martin Ljung den respektlöse beväringen som frågar sin kapten: ”……du, den där fiendegubben – hur fan ska jag kunna bli arg på honom?” En relevant fråga för de flesta medborgare som får lära sej att hitta andra lösningar än våld på konflikter. Även om de flesta i motsats till 55-an Olga faktiskt kan bli arga. Min generation fick ta del av tio Guds bud i skolan. Ett av dessa bud, enligt bibeln förmedlade direkt av Gud till Moses lyder: ”Du skall icke döda”. Det gjorde intryck, med eller utan gudstro.
Så vad är det då som gör det möjligt hata, skada, till och med döda andra? Under vilka förutsättningar upphävs de de grundläggande värderingarna och beteendereglerna? Det finns möjligheter inom oss och de går att locka fram. De går att exploatera. Då är glada och snälla människor ointressanta.
Tidningen EXPO relaterar ur det manifest som låg till grund när Svenska motståndsrörelsen, SMR, bildades. Jag citerar: ”Ingen man kan gå med i Motståndsrörelsen om han inte kan eller är beredd att med våld försvara sej själv, sin organisation eller sina kamrater om så är nödvändigt….Veklingar och fegisar har ingen plats hos oss.”
Det är inte de positiva affekterna som SMR är ute efter när de väljer vilka som ska få vara med i deras gemenskap. Välbehag – glädje, intresse – iver bidrar till att binda oss samman som grupp, som individer i en gemenskap, känslor som är i motsats till hatet där medmänsklighet istället blir ett hinder.
För att utöva inflytande har alltid känslor använts och den som vill använda människor till att attackera måste vädja till negativa känslor.
Så hur går det till?
Som de flesta män från min generation har jag värnpliktsutbildning. Under det kalla kriget på sextiotalet gavs oss kunskap och rätt att använda vapen i en krigssituation, en verksamhet som syftade till att göra också mej kapabel att döda, även om det är ytterst tveksamt om jag skulle kunnat använda vapnet i en verklig situation.
Jag citerar majoren David S. Pierson: ”De flesta soldater är ovetande samvetsömma. De försöker undvika att ta en annans liv. Detta är inte något fel eller dåligt utan avspeglar en stark etik. Det krävs mycket för att få de flesta soldater att trycka av sitt vapen mot en annan människa. Enligt General Marshall, som studerade infanterienheter under andra världskriget, var det bara 15 till 25 procent av alla infanterister som över huvud taget avfyrade sitt vapen under strid.”
Pierson pekar också ut vilken form av övning och vilka omständigheter som kan få en vanlig soldat att skjuta. Arméer ha sedan länge anpassat utbildning och organisation efter detta. Särskilt benägna att döda i krig är personer med psykopatiska drag.
Överhetens förhållning till våldet är en av de mest avgörande faktorerna. Det gäller när allt ifrån landets ledning till den närmast överordnade ger signaler om vad som är ok. Budskapet kan vara symboliskt eller konkret pekande med hela handen; ”du får döda”, eller ”du ska döda”.
I Stanley Milgrams experiment beskrivs hur försökspersoner kunde fås att – som de själva var övertygade om – plåga andra med ”elchocker” De utdelade strömstötarna var fejkade och de som försökspersonerna trodde var offer var i själva verket skådespelare som med stor inlevelse gestaltade smärt – och ångestreaktioner. Det som starkt bidrog till att en majoritet av försökspersonerna gick vidare med allt starkare elchocker var uppmaningar från försöksledarna. Trots ”offrens” skrik. Försökspersonerna lydde order.
Marita Lindbom-Jacobson har i en artikel i Psykologtidningen beskrivit hur grekiska torterare under juntatiden på nittonhundrasextio – och sjuttiotalen genomgick systematisk och långvarig träning att utradera sin mänsklighet för att förberedas att begå omänskliga grymheter. Bland annat innebar övningarna en indoktrinering i fascistoida värderingar. Någon särskild rasteori var inte nödvändig, det räckte med att makt ger rätt, att människor är ”….högre eller lägre, värdefulla eller värdelösa, överlevnadsvärdiga eller utrotningsbara….”.
Libyens förre diktator Muammar Khadaffi kallade oppositionen ”råttor och kackerlackor” – en legitimering av och uppmaning till våld mot civila. Den psykologiska mekanismen vardehumanisering– ”de är inte människor” – och demonisering – ”de är ett hot”. Allt för att regeringssoldaterna skulle känna distans till de människor de hade att bekämpa.
Samma psykologiska indoktrinering i form av dehumanisering använde Hitlers propagandamaskin inför Förintelsen. Tyskarna intalades att judar och andra befolkningsgrupper inte hade samma och likvärdiga mänskliga egenskaper som de.
En mental distans kan också skapas genom fysiskt avstånd. Användandet av drönare i krigföring är ett exempel. Den som trycker på en knapp långt borta har lika mycket ansvar som om dödandet sker med svärd. Men för att ha offret inpå sej som närvarande människa måste innebära milsvid psykologisk skillnad jämfört med den som istället hämtar barnen efter arbetspasset vid den satellituppkopplade pulpeten och sedan fixar korv och mos till middag.
För att döva vår medmänsklighet krävs alltså intensiv och systematisk påverkan som innebär utnyttjande av affekter som i grunden tillhör vårt normala psyke. Detta vare sej det handlar om att döda i krig, eller i fotbollssammanhang hatretorik som göder hot och våld.
Hatet, avskyn har alltid sitt ursprung i olika och individuella källor. När alla i den stora gruppen beter sej likadant kan skeendet uppfattas som en enda flod av hat där ingen skillnad finns. Trots allt behåller ändå de flesta integritet, rättskänsla och humanitet. Utmaningen är att förstå hur och för vem det brister.
Fler essäer: