En svart Chevrolet bromsar in framför Hannah Arendt som tvingas hoppa åt sidan. Fyra män i kostymer kommer ut. Hon talar med en av männen som hon känner igen från sin tid som sionist i Tyskland. Tonen är hotfull. Männen är utsända av Israels säkerhetstjänst. Året är 1961.
Scenen utspelas i Margarethe von Trottas film Hannah Arendt. Enligt Tikkun är händelsen ”fabricerad”. Oavsett sanningshalten i den korta filmsekvensen ger den en ändå känsla för den kritikstorm som drabbade den tysk-judiska filosofen och författaren efter det att hon gett ut sina tidningsartiklar i USA samma år; starkt avståndstagande, även hat.
Artiklarna utkom i bokform 1963 . De översattes något år senare till svenska under titeln Den banala ondskan – Eichmann i Jerusalem. I boken refereras rättegången mot den tyske naziledaren Adolf Eichmann som stod under åtal för grova förbrytelser under andra världskriget. Han anklagades bland annat för att direkt ha ansvarat för väsentliga delar av Förintelsen som innebar miljontals judars död. Arendts artiklar för den ansedda tidskriften The New Yorker var mycket mer än ett ett referat – hon tvekade inte om rättvisan i det dödsstraff som verkställdes mycket kort efter att en högre israelisk domstolsinstans hade överprövat och bekräftat domen. Däremot var hon djupt kritisk till rättsförfarandet, det sätt som processen bedrevs och den bild som målades upp av Adolf Eichmann. Hennes text innehåller analyser på flera nivåer, juridisk, etisk/moralisk, filosofisk och psykologisk och hon underbygger sina argument med historik från tiden för nazismens uppgång och fall.
Hannah Arendt har tre huvudspår varav det mest provocerande var kritiken mot ledande företrädare för de tyska judarna, som hon menade skulle ha kunnat agera annorlunda. Hennes åsikt var att den typ av samarbete som förekom mellan judiska organisationer och nazisterna i praktiken bidrog till att underlätta genomförandet av Förintelsen. Hon myntade uttrycket ”the banality of evil” (jag är tveksam till dess svenska översättning ”den banala ondskan”) – en sammanfattning av hur hon såg på onda handlingar i det totalt förhärskande nazistiska samhällssystemet. Hennes tredje spår var ett ställningstagande emot rättegången som hon menade borde ha hållits inför en internationell domstol under åtalsubriceringen ”brott mot mänskligheten”.
Jag kan inte här närmare gå in på Hannah Arendts kritik mot samarbetet mellan regimen och judarna som etablerades redan på trettiotalet då nazisterna (även Eichmann) förhandlade med bland andra sionister. I ett senare skede framträdde ledare för invånare i läger och ghetton. (I sin prisbelönta bok De fattiga i Łódź skildrar Steve Sem-Sandberg ett ghetto och den judiske ledaren Chaim Rumkowski.) Arendt hade själv varit aktiv sionist och hade vänner inom rörelsen, personer som upplevde hennes kritik som djupt kränkande och orättvis. Jag kan bara hänvisa den intresserade att ta del av den omfattande litteraturen inom området. Se några referenser nedan.
Hannah Arendt menade att Eichmann var en alldaglig människa som av mer eller mindre slumpartade omständigheter hamnade i händelsernas centrum. I sin framställning tonar hon ner hans antisemitism och pekar på judiska kontakter som inte tycks ha berett honom några särskilda svårigheter. För att peka på hans ”normalitet” återger hon bland annat hur oerhört starkt han reagerade när han själv blev ögonvittne till grymma massmord som utfördes av SS Einsatzgruppen bakom östfronten. Dock stannar inte Hannah Arendt vid detta utan ger sej i kast med att försöka förstå hur en så ”normal” människa samtidigt kan utföra handlingar som leder till historiens värsta massaker. Hennes svar är att tillsammans med plikttrohet, kärlek till Adolf Hitler och blind lydnad blev han en en byråkrat med totalt urspårad tankeförmåga. Allt detta tillsammans med karriärlystnad bidrog också starkt till att hans moral totalt förvreds. In i det sista skröt han med hur starkt inflytande han haft och att han borde ha kunna döda fler.
Hannah Arendts uttryck ”The banality of evil” är en psykologisk beskrivning av människans inneboende förmåga till ondska. Hennes skrifter kom att inspirera ett forskningsområde inom psykologin som bland annat företrätts av Stanley Milgram och Philip Zimbardo.
Skildringen av Eichmann och hans bakgrund kom att bli ett ett indirekt stöd för den funktionalistiska teorin om Förintelsen. Skeendet ses i ett strukturellt sammanhang och Förintelsen betraktas inom denna inriktning som ett resultat av flera samverkande faktorer. (Den kontrasterande intentionalistiska teorin betonar individuella personers roll och då särskilt särskilt Hitlers, som den avgörande drivkraften bakom Förintelsen.) Hannah Arendt såg Eichmann som en relativt obetydlig utförare av något som annars skulle ha gjorts av någon annan. Det fanns heller ingen ”master plan”, utan snarare en fruktansvärd mardrömsliknande utveckling med en inre logik som utvecklades med en grym ofrånkomlig automatik. Hon avvisade också den urgamla historiska föreställningen om judarna som förutbestämda och eviga offer.
Hannah Arendt hade en annorlunda syn på Förintelsen än de Israeliska ledare som beordrade gripandet av Adolf Eichmann i Argentina, och som stod bakom processen Jerusalem. Rättegången tjänade Israels syfte att visa världen vilka fruktansvärda brott som begåtts mot det judiska folket. Hannah Arendts sätt att beskriva rättegången passade inte det israeliska statsintresset att använda rättegången för att berätta om de fruktansvärda grymheter som begåtts mot stora delar av Israels befolkning med Eichmann som demoniserad huvudansvarig. Att då tala om honom som närmast en simpel och utbytbar underhuggare var vid den tiden som att svära i kyrkan. Den dramaturgi som premiärminister David Ben-Gurion hade förväntat utmanades av Hannah Arendt från hennes exil i USA. Till detta kom Arendts ifrågasättande av judiskt agerande före och under Förintelsen.
Hannah Arendt fick betala ett högt pris. Hon utmanade staten Israel, men mer än så; hon gick emot sina vänner genom att stå fast vid sin övertygelse. Några av dem som stod henne mycket nära, bland dem sionisten Kurt Blumenfeld tog avstånd från henne, vilket skildras gripande i filmen. Hon angreps inte bara med argument utan svärtades ner personligen.
Hannah Arendts rakryggade ställningstagande var även politiskt och handlade om att hon såg vad som var på väg att hända med det land som skulle kunnat bli hennes nya hem. Hennes farhåga var att även judar i konflikten med arabbefolknigen riskerade att drabbas av samma moraliska blindhet som tidigare stora delar av det tyska folket. Konflikten i Palestina och Israel hade pågått länge redan 1961 och Arendt befarade en alltmer polariserad utveckling. Tyvärr fick hon rätt i det.
Jag läser boken ”Den banala ondskan. Eichmann i Jerusalem” med en psykologs glasögon. Den är delvis svårläst, översättaren har fått kämpa med framförallt Arendts krångliga juridiska och rättsfilosofiska resonemang men skildringen av Adolf Eichmann är lättillgänglig och bitvis mycket spännande.
En av de avslutande scenerna i Margarethe von Trottas film skildrar hur en åhörare i en föreläsning anklagar Arendt för att försvara Eichmann. I en trovärdig och övertygande framställning av huvudrollsinnehavaren Barbara Sukowa svarar Arendt med starkt eftertryck: ”Jag har inte försvarat Eichmann. Jag försökte få ihop mannens slätstrukenhet med hans ofattbara dåd. Att försöka förstå är inte samma sak som att förlåta. Det är mitt ansvar att förstå. Samma ansvar har alla som vågar skriva om det här ämnet.” Jag vet inte om filmdialogen här är autentisk, men oavsett den exakta historiska sanningshalten är det en bra beskrivning av en intellektuells ansvar. Ansvaret att möta ondskan går längre än så, men förståelsen är en oundgänglig del i en medveten beredskap.
Hannah Arendts tankegångar om ondskan och dess natur är tidlösa. Vissa av hennes ställningstaganden är fortfarande kontroversiella – filmen om henne har utlöst ny debatt. Men en av hennes lärdomar är att vi måste vara beredda på att ondskan uppträder nära. Hatfulla ord och attityder i samhället kan skapa en grogrund för handlingar som utförs av den du minst anar.
Se här ett videoklipp på bara fem minuter. Psykologen Philip Zimbardo berättar och demonstrerar hur människor i hans berömda fängelseexperiment snabbt förvandlades till plågoandar som villigt utförde onda handlingar. Några av dem beskriver hur det kunde hända. Klippet innehåller också en skrämmande beskrivning av hur ett offer för experimentet drabbas.
Hur ”vanliga hyggliga medborgare” kan förmås att delta i grymheter måste ständigt diskuteras. Philip Zimbardo och Hannah Arendt har lämnat viktiga bidrag till förståelsen.
Böcker och annat material:
Hannah Arendt: Den banala ondskan. Eichmann i Jerusalem. Daidalos 1996. Första svenska utgåvan Aldus/Bonniers 1964.
Eichmann in Jerusalem. Ein Bericht von der Banalität des Bösen. Piper 2011. En tysk nyutgåva med kommentarer i utförliga för- och efterord av historikern Hans Mommsen. Här finns ett tidsperspektiv på den omfattande debatten under femtio år.
De Fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg utkom 2009 på Albert Bonniers förlag.
En bra bok om ondska där Hannah Arendt är en viktig referens är Ann Heberleins En liten bok om ondska. Albert Bonniers förlag 2010.
Filmen Hannah Arendt distribueras av Folkets Bio och kan köpas på www.ginza.se
Andra texter som berör ondska och mänsklig grymhet på Anders Fagerlunds skrivande: Varsågod och döda! och Om ondska.
Fler essäer: