Den ”ohemula” nedsläckningen av belysningen på järnvägsstationen påtalar Sara Lidman till trafikchefen på SJ i Umeå. Hon gör det i ett brev som hon skriver 1981 tillsammans med 17-årige Örjan Berglund. De beskriver upplevelsen när den resande ska försöka hitta semaforen för att signalera stopp till tåget: ”Resenären kan, medan han fumlar och letar, komma att känna sig som en liten tiggare som om SJ hellre såge att man inte var där; som om SJ:s tjänster egentligen vore avsedda för andra medborgare än missenträskare.”
I Umeå hedras Sara Lidmans minne med ett storartat konstverk som pryder väggarna i tunneln till järnvägsstationen Umeå C. Som resenär känner man sig välkommen och glad. Men hur svarar vederbörande järnvägsmyndighet/företag upp till det sköna och kulturella? Jo med en informationstavla för tågtider, och avgångsperronger som ser ut som på bilden här nedan:
”Tänd ljus på mörklagda hållplatser” skriver Sara och Anton 1981. Och 2024 vill jag med dem säga: ”Se till att kasta ljus över avgångstider och till vilken perrong jag ska gå,” Vilket lämpligen sker genom löpande rengöring av informationstavlorna. Annars riskerar även dagen resenär att känna sig lika ovälkommen och icke-värd omtanke som Sara Lidman en gång gjorde. En bagatell kan tyckas men saken är större än så. Sara visste ändå vart hon skulle vända sig. Om jag vill klaga idag får jag gissa och kanske googla för at veta vart jag ska vända mig. Vem har ansvaret? SJ? Trafikverket? Fastighetsägaren. Umeå kommun? Umeå C kan kännas lika ödsligt som Missenträsks station en vinter 1981.
Citaten finns i den fantastiska ”Levtrådar. Ett och hundra år med Sara Lidman”. Harald Larsen har gjort ett urval av dagboksanteckningar, brev och annat, en text för varje dag.