Samhället – ska det finnas till?

Ung kriminell
Bild: Pixabay

 

En person beklagade sig över dalt med ungdomar som spårar ur, ville se hårdare tag. “Eleverna idag har det för bra, annat var det när jag själv var barn.”

Det jag sa då till henom den gången står jag för än i dag. Att reagera mot unga som gör fel handlar inte om dalt, inte om hårdare tag. Det är att bry sig. Och det kostar att engagera sig. För den enskilde och för oss alla i samhället. Vi måste vara beredda att ställa upp, om inte med egen aktiv insats, om så med våra skatter.

Det handlar om att finnas till.

Unga kommer alltid att pröva vuxenvärlden, att vilja bli en del av den.  Om vi inte tycker om det sätt de gör detta på måste vi reagera, inte vänta tills allt gått snett. Det betyder engagemang och det kommer förr eller senare att uppskattas. Det är något som känns och ger trygghet, men kommer inte självklart ge ett tack. Inte direkt, kanske längre fram.

Och det kostar energi – kraft om du så vill. Motstånd och energi hör ihop och är inte gratis

Tänker på det här med kraft – “kraftåtgärder” – när jag läser DN:s ledare och Ulrika Bys artikel tidigare i veckan. Texterna sätter fingret på en problematik som är ständigt aktuell – ungdomskriminaliteten.

När samhället ingriper kan inte allt lyckas, men när det går fel måste vi försöka förstå varför. Det talas om kraftåtgärder, men som framgår av ledarartikeln handlar det snarare om kraftlöshet.

Alla är säkert överens om att det behövs aktiva  insatser, tidiga sådana. Förskola, skola, språk, känsla av delaktighet. Att vara en individ, en grupp som prioriteras, att bli en del av helheten, en svensk samhällsmedborgare. Och sen, när det trots allt går snett, en omedelbar respons. När inte familjen orkar eller vill måste samhället finnas där bakom. Och det kräver resurser, tid, pengar och engagemang från samhällsföreträdare. Att finnas, att orka ta itu direkt och att ha höga förväntningar när man gör det.

Jag har sett hur mycket det betyder för ett barn att bli sett. För en ung att uppmärksammas. I början, innan en brottskarriär. Att någon med värme och fasthet bara möter;  “du, så gör man inte, gör inte om det .” Om det inte sker i hemmet måste någon annan göra det, se och reagera. Och om det inte är en släkting eller granne, en vän till familjen, måste någon representant för samhället ta det samtalet eller samtalen.

Och vad kostar det? Att någon ska finnas tillgänglig att ta snacket? Och när det ändå inte det räcker i den nära miljön, vad kostar det att finansiera institutioner som fungerar, som avlönar välutbildade människor som är tillräckligt många, och som kan hålla kvar tills det är rätt tid att släppa? Och kommuner som har råd att betala för det?

Det är dags för Sverige att sluta svika de unga. Och inte bara i förorter. Runt om i landet finns platser där ungdomar far illa, eller är på väg utför. Många platser i Sverige saknar en grundläggande infrastruktur, något som skapar tomrum som fylls ut av andra aktörer. Service som flyttar ut, vad ger det för signaler till invånare i ett samhälle? Verksamheter för ungdomar, arbetsförmedling, banker är bara några exempel på hur förorter och glesbygd sviks.

Det måste finnas ett alternativ till den gemenskap som den kriminella världen erbjuder. Ett starkt samhällsbygge är en grundförutsättning för att ge unga en trygg grund för att mogna till ansvarstagande individer.

Han – för det var en man – som beklagade sig var lärare. Hans uppväxt var annorlunda, hade fått aga, kanske tänkte han att det skulle ha hjälpt även dagens ungdomar. Men mitt svar handlar inte om våld, utan om styrka och kraft. Något som  samhället måste återupprätta genom närvaro, uppbyggnad, inte nedrustning.

Att finnas till.

En förmiddag i medieduschen

Nyopererad och stillaliggande låter jag mig översköljas av radio och papperstidning samtidigt med modernare nätupplagor. Mångfalden är mäktig, trots att det är en morgon som saknar riktigt stora händelser finns hur mycket som helst att ta del av. Och för en gångs skull har jag tid att läsa, lyssna och reflektera.

Börjar med Opulens, som kallar sig “Sveriges dagliga kultur- och samhällsmagasin”. Ser om en utställning med färgsprakande konst av GAN – Gösta Adrian-Nilsson. Bilderna får mig att vilja rusa till Stockholm och bara titta!

Radions P1 har att berätta att Lennart Johansson, tidigare ordförande i Europeiska fotbollsförbundet, Uefa, gått ur tiden.  Jag minns när han förlorade mot Sepp Blatter i omröstningen om ledarskapet i Fifa. Då talades och skrevs allmänt om fiffel och båg. Lennart var vår svenske reko och justa kille.

I “Ring P1” kan stollar komma till tals, men idag var det en del kloka synpunkter. Någon frågade varför riskerna med kärnkraften inte lyfts fram och en annan tyckte att “rökare borde ha en stålask att lägga sina fimpar i, plus snus och tuggummi”.  Stålask – why not – borde bli mindre skräpigt och mindre risker för förgiftade djur på det viset.

Läser i DN.s nätupplaga om det annalkande danska valet och att i Kina ignoreras i media allt om massakern  på Himmelska fridens torg för trettio år sedan. Problemen med sopor tycks istället ha varit huvudnyheter. Kina – en diktatur som vi vill göra affärer med.

I papperstidningen VK  ser jag två långa artiklar som förtjänar att läsas och begrundas. Ola Nordebo vill att vi uppmärksammar Anna Wallin som levde i väglöst land i Ljusliden. “Tänk om Anna Wallin, som dog våren 1944, 72 år gammal, hade anat ….hur gärna vi skulle ha fått höra henne ge även oss, sena tiders sökare, ett enda litet råd på vägen.” Och Sara Meidell skriver på kultursidan: “Låt de förbjudna kropparna fylla flödena.” I artikeln relaterar Meidell hur nätplattformen Gardet visar “sex bilder som /av socialt medie/ plockats ner, men uppställda intill lika många godkända bilder, ges ett lika kristallklart exempel på vilken regim som råder …” När jag ser bilden på Anna Wallin kan jag undra vad hon skulle ha sagt om detta? Skulle hon ha förstått ens vad det handlar om?

Jag fick en fin present nyss, en prenumeration på kulturmagasinet Balder. Ser just att Anna Jörgensdotter i senaste numret skrivit en dikt som inleds med orden “det är fel tid att finnas”. Och – just det – hon skriver faktiskt också i dagens Opulens, “Det enda vi kräver är en annan värld.”

Hur kan man låta bli att läsa vidare med en sån ingress som Annas här ovan. Och – vad är det för värld vi lever i? Kommer just ihåg hur jag som barn på femtiotalet grubblade på hur världen skulle se ut efter år 2000. Känns ibland – i medieduschen – som om jag lever i en värld av science fiction.

 

Uppmaning till Jimmie Åkesson

Brand

Numera får du betala för att läsa Dagens Nyheter på nätet. Det kan man tycka vad man vill om. Jag har just betalat en krona för en månad.

Ledarsidan har jag ofta varit irriterad på. Känts snobbig och elitisktisk, ofta med storstadsperspektiv. Men alltid relevanta val av ämnen. Aldrig sviktande i försvar för demokrati och yttrandefrihet. Herbert Tingstens anda svävar över mycket.

Om du inte kan läsa: Här får du ett citat från idag. Något som alla borde få del av. På ledarsidan:

“Karlsson och Åkesson vill inte att deras parti på något sätt ska kopplas till bränderna. Men gå då ut och ta avstånd. Visa vad som gäller. Säg ifrån. Slå fast en gång för alla att den som använder våld och eld inte är en person som partiet vill ha att göra med.”

Det är bara att instämma:

Jimmie Åkesson – riv denna mur! Tear down this wall! Denna mur av tystnad. TA AVSTÅND!

Grupptänkande

 

Groupthink

“När samma personer deltog i alla eller flertalet mål utvecklades ett grupptänkande.” Det är en del av slutklämmen i en artikel på Dn debatt idag. Där skriver Bergwallkommissionen om vad de kommit fram till i sin granskning av fallet Tomas Quick.

Kommissionen har alltså bland annat ett viktigt psykologiskt perspektiv som grund för slutsatserna.

“Grupptänkande” (på engelska “groupthink”) uppstår då personer upphör med att vara kritiska individer och låter gruppen istället styra tankar, känslor och handlingar.

Grupptänkande som psykologiskt fenomen är väl bekant inom psykologi och socialpsykologi och har varit föremål för åtskillig forskning. Lär mera här om grupptänkande i Psykologiguiden.

 

Skilsmässoprojekt? Ja, men vi kör ändå!

 

I “Viktors val” – satsningen med politiska kommentarer  på dn.se betecknas det här som “skilsmässofilm”.

Det tål att påminnas om att ingen av de inblandade är skådespelare. Inte ens på amatörnivå. Och kanske är det skådespel som hade behövts för att göra tillställningen trovärdig. Men ändå – är det inte så här det går till i en familj det ska bjudas till  och vara trevlig, skicka diverse inspelade hälsningar när och fjärran? Kan göra ett töntigt intryck, ja, men de tre i bild verkade ha utmanat sin genans och istället anammmat Klungansketchens: “Kan vi inte köra ändå!?”

http://www.dn.se/webb-tv/program/viktors-val/viktors-val-alliansens-gripande-skilsmassofilm/

Hur mycket rasism har Sverige? Jag är försiktig och lutar åt Nabila

 

2013-12-07 10.14.00

 Foto Anders Fagerlund

I dagens dn.se utmanar Carl Melin och Markus Uvell rasismmyten; ” … en lång rad studier visar att rasistiska föreställningar är ovanliga. Internationella jämförelser tyder på att Sverige är världens kanske minst rasistiska land.” Melin och Uvell baserar sin bedömning på attitydundersökningar som säkert är seriösa, även om läsare inte delges vilka dessa är, med undantag för Mångfaldsbarometern.

Som av ett sammanträffande skriver även Anna Dahlberg i Expressen häromdagen en artikel med rubriken ”Myten om det rasistiska Sverige”. Hon ger övertygande statistiska belägg, med föredömligt angivande av källor, för att saker går i rätt riktning. Kort sagt: Hon påstår att främlingsfientligheten minskar i Sverige.

Så Nabil Abdul Fattahs fråga i Dagens ETC tisdag 10 juni: ”Jag önskar att jag var en lögnare”, ska den besvaras: ”Ja, du är en lögnare, vara bara lugn – Sverige är inte rasistiskt?”

Nabila ger flera exempel på rasistiska uttryck och handlingar, liksom på ifrågasättande av dem som vittnar om dessa. Hon har större tilltro till sina ”…beslöjade systrar som börjar ge sej ut i den offentliga debatten” än till den statistik som Anna Dahlberg och Timbroanknutna Melin och Dahlberg åberopar.

Vem har rätt? Har båda rätt, men ser verkligheten med olika glasögon? Jag tror Anna Dahlberg är inne på det när hon skriver: ”För den som utsätts för hatet och hoten måste det kännas som att befinna sig i en krigszon.” Hon inser att upplevelser kan skilja sej åt beroende på var och i vilken situation en befinner sej. Men framförallt tycks Anna Dahlberg mena att verkligheten alltid kan analyseras på olika nivåer – den privata och den strukturella, övergripande. Med den utgångspunkten går det kanske att ha visst förstående överseende med motreaktioner.

Men så enkelt som Anna kanske menar är det inte. Nabila Abdul Fattah kommenterar attitydundersökningarna med ”dessa siffror betyder ingenting för mej” och det kan jag förstå och hålla med om. Psykologi står på tre ben: Tankar, känslor och handlingar. Attitydundersökningar står bara på två.

Jag citerar ur Psykologiguiden: ”Enligt den attitydforskning, som följde vid mitten av 1900-talet och senare har en attityd tre aspekter: en kognitiv som gäller uppfattandet av ett fenomen, en emotionell som gäller den känslomässiga reaktionen på det, en konativ aspekt som gäller strävan eller handlingsinriktning.”

Det Nabila klart beskriver handlar om den konativa aspekten. De två första aspekterna, de kognitiva och emotionella, kallar hon träffande: ”…en box man kryssar i och inte ett faktum på hur det egentligen ser ut”.

Nej, hur vi förhåller oss till en ingift muslim, eller till att anställa en mörkhyad person med ett namn vi inte kan uttala, det visar sej först när det händer. Det är handlingsaspekten. Vi dömer våra medmänniskor inte efter vad de säger, utan för vad de gör.

Jag lutar ännu så länge åt Nabila – jag vill vara försiktig när jag bedömer vad slags land jag bor i numera.

Fördelningen av jordens resurser är galet skev

Tack Trine Munkvold för att du uppmärksammade twitterföljare på en av dagens viktigaste nyheter. Tack dn.se och inte minst – tack till Oxfam som tar fram dessa horribla siffror.

Kan det verkligen vara sant att 85 personer äger mer än den fattigaste halvan av jordens befolkning till sammans?

http://www.dn.se/ekonomi/85-rikare-an-halva-jordens-befolkning-tillsammans/

 

Anders Borg utnyttjar barn för att komma åt Björklund

Visa detaljinformation

Jan Björklund har abonnerat på att vara regeringens överste magister. Som regeringens främste skolpolitiker är han den som  satt  nya gränser för vad som ska betygsättas i skolan. Nu sällar sej även Anders Borg till den skaran.

 

Att använda sej av symbolfrågor hör till politiken.  Jag har ändå ogillat Björklunds pekpinnar länge. Visserligen förstår jag förstår argumenteringen för betyg när det handlar om “tydliga signaler”, men hade ändå mycket hellre sett större satsningar på specialpedagogik och särskilda stöd till barn med svårigheter. Och jag har ogillat att Folkpartiledaren så oförblommerat fiskar röster.

 

Nu ger sej Anders Borg in i den här leken. Vad har han med detta att göra? Det kan inte finnas någon annan anledning  än att han tror sej vinna röster på saken. Han ger också igen på Björklund som trängt sej in på M:s revir – försvaret.

 

I mitt arbete som psykolog tvingades jag ibland se hur föräldrar i separation använde barnen för att komma åt varann. De små drabbades helt oförskyllt och mådde ofta mycket dåligt. Nu använder Borg barnen och skolan för att komma åt Jan Björklund – och röster. Det är att utnyttja skolan – och barn .

 

Se debattartikeln av Anders Borg och Tomas Tobé på dn.se.

Mera om näthat och psykologi

Dobermann tittar på skärm i bärbar dator

Uppdrag granskning i går tycks ha väckt stor och berättigad uppmärksamhet. Morgontidningen Dagens Nyheter har kommenterat på ledarsidan och vår statsminister Fredrik Reinfeldt uttalar sej.

 

Sofia Mirjamsdotter – Mymlan – skrev insiktsfullt redan innan programmet sändes. Många har sedan kommenterat henne uppskattande. Sundsvallsbloggaren skriver konstruktivt och vi är många som gillar att hon ger tips om hur man kan göra för att bemöta illasinnade kommentarer, kränkningar och rena hot.

 

Gunilla Törnfeldt kommenterar: “…som någon skrev, poängen är inte att vinna diskussionen, det har man troligtvis inte tid till heller, det är att näthatarna inite ska få stå oemotsagda och tro att de är i majoritet, För det är de inte!”

 

Nej,  så är det, du kommer aldrig att övertyga någon, men visa vad du står för. Det räcker för att vissa kan besinna sej.

 

Så här kan du till exempel skriva: “Det du säger är inte okej.” ; “Vad du skriver här är  kränkande.” ; “Det du skriver är faktiskt ett hot.” Eller: “Ditt språkbruk passar inte på /soc. mediet/.”

 

Se även min förra text i samma ämne.  Några psykologiska tankar kring näthatarens psykologi.

 

 

 

Vilks på analyssoffan

 

 

Erik Helmersson skriver idag på dn.se en och tänkvärd text om Lars Vilks, undflyende och svår att begripa sej på.

 

Själv har jag, som Helmersson, växlat i min inställning till Vilks. Som många var jag fascinerad av konstnärens kamp för sitt Nimis – drivvedsbygget på stranden i  Kullabergs naturreservat. Jag minns en resa till Skellefteå för några  år sedan, enbart för att ta del av en miniversion av Nimis vid Skellefteälven.

 

Vilks teoretiska syn på konsten lämnar jag därhän. Men Helmerssons försök att förstå är intressant.  Jag erkänner min nyfikenhet. Han menar att Vilks ständigt vill vara en outsider och i underläge – ett självdestruktivt drag.

 

Psykologin kan dock inte ursäkta. Jag lämnar alla sympatier när Vilks fraterniserar med rasister – tack till Uppdrag granskning för att ni följde honom på resan till New York!

 

Det må vara hur det vill med Lars  Vilks motiv – det som återstår sammanfattar Erik Helmersson i slutet av ledaren. Jag tillåter mej att citera: “Så vilket stöd förtjänar Lars Vilks? ….. det skulle kunna vara att slåss för Vilks yttrandefrihet men samtidigt stå fullt beredd att argumentera mot honom.”