Samhället – ska det finnas till?

Ung kriminell
Bild: Pixabay

 

En person beklagade sig över dalt med ungdomar som spårar ur, ville se hårdare tag. “Eleverna idag har det för bra, annat var det när jag själv var barn.”

Det jag sa då till henom den gången står jag för än i dag. Att reagera mot unga som gör fel handlar inte om dalt, inte om hårdare tag. Det är att bry sig. Och det kostar att engagera sig. För den enskilde och för oss alla i samhället. Vi måste vara beredda att ställa upp, om inte med egen aktiv insats, om så med våra skatter.

Det handlar om att finnas till.

Unga kommer alltid att pröva vuxenvärlden, att vilja bli en del av den.  Om vi inte tycker om det sätt de gör detta på måste vi reagera, inte vänta tills allt gått snett. Det betyder engagemang och det kommer förr eller senare att uppskattas. Det är något som känns och ger trygghet, men kommer inte självklart ge ett tack. Inte direkt, kanske längre fram.

Och det kostar energi – kraft om du så vill. Motstånd och energi hör ihop och är inte gratis

Tänker på det här med kraft – “kraftåtgärder” – när jag läser DN:s ledare och Ulrika Bys artikel tidigare i veckan. Texterna sätter fingret på en problematik som är ständigt aktuell – ungdomskriminaliteten.

När samhället ingriper kan inte allt lyckas, men när det går fel måste vi försöka förstå varför. Det talas om kraftåtgärder, men som framgår av ledarartikeln handlar det snarare om kraftlöshet.

Alla är säkert överens om att det behövs aktiva  insatser, tidiga sådana. Förskola, skola, språk, känsla av delaktighet. Att vara en individ, en grupp som prioriteras, att bli en del av helheten, en svensk samhällsmedborgare. Och sen, när det trots allt går snett, en omedelbar respons. När inte familjen orkar eller vill måste samhället finnas där bakom. Och det kräver resurser, tid, pengar och engagemang från samhällsföreträdare. Att finnas, att orka ta itu direkt och att ha höga förväntningar när man gör det.

Jag har sett hur mycket det betyder för ett barn att bli sett. För en ung att uppmärksammas. I början, innan en brottskarriär. Att någon med värme och fasthet bara möter;  “du, så gör man inte, gör inte om det .” Om det inte sker i hemmet måste någon annan göra det, se och reagera. Och om det inte är en släkting eller granne, en vän till familjen, måste någon representant för samhället ta det samtalet eller samtalen.

Och vad kostar det? Att någon ska finnas tillgänglig att ta snacket? Och när det ändå inte det räcker i den nära miljön, vad kostar det att finansiera institutioner som fungerar, som avlönar välutbildade människor som är tillräckligt många, och som kan hålla kvar tills det är rätt tid att släppa? Och kommuner som har råd att betala för det?

Det är dags för Sverige att sluta svika de unga. Och inte bara i förorter. Runt om i landet finns platser där ungdomar far illa, eller är på väg utför. Många platser i Sverige saknar en grundläggande infrastruktur, något som skapar tomrum som fylls ut av andra aktörer. Service som flyttar ut, vad ger det för signaler till invånare i ett samhälle? Verksamheter för ungdomar, arbetsförmedling, banker är bara några exempel på hur förorter och glesbygd sviks.

Det måste finnas ett alternativ till den gemenskap som den kriminella världen erbjuder. Ett starkt samhällsbygge är en grundförutsättning för att ge unga en trygg grund för att mogna till ansvarstagande individer.

Han – för det var en man – som beklagade sig var lärare. Hans uppväxt var annorlunda, hade fått aga, kanske tänkte han att det skulle ha hjälpt även dagens ungdomar. Men mitt svar handlar inte om våld, utan om styrka och kraft. Något som  samhället måste återupprätta genom närvaro, uppbyggnad, inte nedrustning.

Att finnas till.

Hur tänkte du Ulf?

Ulf Kristersson
Foto: Fredrik Wennerlund

“Det gäller att få bort dem ett tag.”

Det var så du sa, Ulf Kristersson i Ekots lördagsintervju  den 12 september. Du svarade på Monica Saarinens frågor efter att du gjort ditt senaste utspel där du ville ge polis och åklagare samma befogenheter som socialtjänsten. Du ville att även dessa myndigheter ska kunna göra omhändertaganden av barn via hänvändelse till domstol. Som du också sa, skulle det gälla “situationer då det finns överhängande risk för att de fostras in i kriminell bana.”

Hade du tänkt igenom saken tillräckligt, eller var det bara ett hugskott? Tänker du att det är populistiskt attraktivt, så att det attraherar väljare som med rätta är rädda för skjutningar och växande kriminalitet i vissa svenska områden?

Jag undrar hur du tänkt därför att du säger att polis och åklagare i princip skulle göra samma jobb som nu görs inom socialtjänsten och att det då skulle behövas expertis för att göra “avvägningar och professionella bedömningar”. Är det då inte samma människor, alltså personal med kompetens från det sociala och psykologiska området som behövs? Socialsekreterare, kanske också psykologer. Så vad blir skillnaden?

Men viktigast, förstår du alls vad det innebär att skilja barn från sina föräldrar? Om det inte är fråga om vanvård, bristande kärlek, misshandel, tror du då inte att alla barn älskar sina föräldrar och behöver dem? Ett barn som berövats sin familj, vad kommer det att känna och tänka om samhället som berövat dem dess trygga anknytning i tillvaron? Som lämnat ut dem en till en institution eller aldrig så välmenande fosterföräldrar?  Hur kommer detta barn i  framtiden att se på vårt samhälle, blir det då mindre misstroende och hatiskt? Jag tror inte det, istället misstänker jag att dessa tvångsomhändertagna barn kommer ett bli en än större samhällsfara, benägna att lyssna till lockrop  från kriminella kretsar.

Och var finns logiken i ditt utspel när du talar om att förhindra att barn växer in i kriminella miljöer och sen på samma gång detta att “få bort dem ett tag”? Vilket inte kan ses som annat än ett sätt att städa bort ungdomar från gator och torg, alltså att få bukt med ungdomskriminalitet. Det senare är en helt annan sak än det slags förebyggande borttagande av barn från deras familjer som du talar om i samma intervju. Eftersom du är så diffus om vad slags problematik det handlar om undrar man, vad är egentligen syftet? Vad är det du vill?

Slutligen:  Jag tycker att du borde ta erfarenheter från fältet, lyssna till vad man säger från socialtjänstens håll. Visst behöver de mer resurser och de måste också få gehör för vad de menar är vägen framåt. Om förorterna ska ha en chans ska vi prioritera dem, se dem som vår framtid, satsa på dem. Samhället bör ta ett större ansvar, bygga ut istället för att rusta ned. Så där har du i alla fall rätt, jag tror att du menar det också. Läs gärna detta: Oisin Cantwell skriver i Aftonbladet, han har pratat med Sakir Demirel som vet mycket om det som du nu bara spekulerar i.