En förmiddag i medieduschen

Nyopererad och stillaliggande låter jag mig översköljas av radio och papperstidning samtidigt med modernare nätupplagor. Mångfalden är mäktig, trots att det är en morgon som saknar riktigt stora händelser finns hur mycket som helst att ta del av. Och för en gångs skull har jag tid att läsa, lyssna och reflektera.

Börjar med Opulens, som kallar sig “Sveriges dagliga kultur- och samhällsmagasin”. Ser om en utställning med färgsprakande konst av GAN – Gösta Adrian-Nilsson. Bilderna får mig att vilja rusa till Stockholm och bara titta!

Radions P1 har att berätta att Lennart Johansson, tidigare ordförande i Europeiska fotbollsförbundet, Uefa, gått ur tiden.  Jag minns när han förlorade mot Sepp Blatter i omröstningen om ledarskapet i Fifa. Då talades och skrevs allmänt om fiffel och båg. Lennart var vår svenske reko och justa kille.

I “Ring P1” kan stollar komma till tals, men idag var det en del kloka synpunkter. Någon frågade varför riskerna med kärnkraften inte lyfts fram och en annan tyckte att “rökare borde ha en stålask att lägga sina fimpar i, plus snus och tuggummi”.  Stålask – why not – borde bli mindre skräpigt och mindre risker för förgiftade djur på det viset.

Läser i DN.s nätupplaga om det annalkande danska valet och att i Kina ignoreras i media allt om massakern  på Himmelska fridens torg för trettio år sedan. Problemen med sopor tycks istället ha varit huvudnyheter. Kina – en diktatur som vi vill göra affärer med.

I papperstidningen VK  ser jag två långa artiklar som förtjänar att läsas och begrundas. Ola Nordebo vill att vi uppmärksammar Anna Wallin som levde i väglöst land i Ljusliden. “Tänk om Anna Wallin, som dog våren 1944, 72 år gammal, hade anat ….hur gärna vi skulle ha fått höra henne ge även oss, sena tiders sökare, ett enda litet råd på vägen.” Och Sara Meidell skriver på kultursidan: “Låt de förbjudna kropparna fylla flödena.” I artikeln relaterar Meidell hur nätplattformen Gardet visar “sex bilder som /av socialt medie/ plockats ner, men uppställda intill lika många godkända bilder, ges ett lika kristallklart exempel på vilken regim som råder …” När jag ser bilden på Anna Wallin kan jag undra vad hon skulle ha sagt om detta? Skulle hon ha förstått ens vad det handlar om?

Jag fick en fin present nyss, en prenumeration på kulturmagasinet Balder. Ser just att Anna Jörgensdotter i senaste numret skrivit en dikt som inleds med orden “det är fel tid att finnas”. Och – just det – hon skriver faktiskt också i dagens Opulens, “Det enda vi kräver är en annan värld.”

Hur kan man låta bli att läsa vidare med en sån ingress som Annas här ovan. Och – vad är det för värld vi lever i? Kommer just ihåg hur jag som barn på femtiotalet grubblade på hur världen skulle se ut efter år 2000. Känns ibland – i medieduschen – som om jag lever i en värld av science fiction.

 

Mattias Alkberg: ”Jag är inte alls så arg som folk tror.” 2016

mattias-alkberg

Skillnaden mellan att turnera som musiker och som poet är att det senare betyder ingen alkohol och mycket tystare. Det är skönt säger Mattias Alkberg, poet, musiker och låtskrivare.

I går samtalade han på Bokcafé Pilgatan i Umeå med Sara Meidell, kulturredaktör på tidningen Västerbottens-Kuriren.

Alkberg ger nu ut sin sjätte (eller var det sjunde, han var osäker) diktsamling med titeln Ön på förlaget Teg Publishing.

Mattias Alkberg visst vara arg. Dikten Pinocchio skrev han i vrede efter det motstånd som han och andra fört mot nedläggning av skolan i hans by. Kampen förlorades, men Alkberg omsatte sin frustration i dikten som slutar:

Begrip eller dö

Att leva är att brytas ned

Mattias Alkberg diktar så att en läsare ofta känner igen sig. Han kan vara experimentell, men kultursnobberi får andra stå för. Han talar om sitt skrivande som kranen som ständigt rinner. Det kan bli för mycket, visst. Men det är hans liv, det han ser omkring, som får honom att dikta, ofta ur ständigt växlande perspektiv – något som Sara Meidell liknade vid vågrörelser i vatten.

Andra dikter som Aklberg läste under kväller på Café Pilgatan:

Biograf, om den desillusionerade iakttagaren som tar olika identiteter, ifrågasätter allt  – och inte vågar sig ut.

Molnfabriken med omnejd har sin utgångspunkt i människan som produktionsvarelse i industrin, den storskaliga grottekvarnen som många sett och upplevt in på huden.

Att skriva gör att det känns litet bättre, säger Mattias Alkberg. Uppgivenhet tillsammans med raseri har funnits i hans dikter. Titeln på hans tidigare diktsamling Era svin vittnar kanske om det. ”Men jag är ändå inte så arg som folk tror”. Poeten såg också riktigt glad ut för den uppskattning han fick efter framträdandet. Det var näst intill fullsatt på Bokcafé Pilgatan och kanske kunde han också en stund slippa den inre ”tuffande maskinen” som ständigt skriver nytt.

http://www.mattiasalkberg.se/

http://www.tegpublishing.se/