Fler hade kunnat komma undan

Bilderna från Förintelsen – Holocaust – nådde oss i Sverige 1945 när trupper nådde fram till förintelselägren.

I Polen och Tyskland och i de ockuperade länderna fanns dödslägren. Människor torterades, dödades systematiskt genom  mer eller mindre sofistikerade metoder.
Det har uppskattats att Nazitysklands fasansfulla utrotningspolitik dödade  omfattade 6 miljoner judar. Även homosexuella, romer, förståndshandikappade och  Jehovas vittnens mördades systematiskt. Politiska motståndare, men också mera allmänt oppositionella och medlemmar av olika motståndsrörelser internerades. Mängder av dem avrättades. Miljontals av civilbefolkningen i ockuperade länder  dödades.  Många av dessa grupper, liksom krigsfångar utnyttjades som tvångsarbetare under svåra umbäranden i den tyska krigsindustrin.

Illdåden verkställdes som ett resultat av systematisk och kall uträkning, inte av kriget.  I likhet med alla som ville se, såg även jag de hemska bilderna som barn och ung. Bilderna från förintelselägren var viktiga för att det som hänt skulle bli känt för alla.  Det handlade inte bara om siffror.  Det gick inte att försvara sej emot att det var verkliga människor som drabbats.

Varningstecken hade funnits – även före nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933. Allt fler judar ville lämna landet och emigration var ännu  tillåten under större delen av 1930-talet, men   svenska myndigheter var restriktiva. Få judar släpptes in.

En viktig faktakälla är: ”Att bo granne med ondskan. Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen.” Boken utgavs 2011 och författare är historieprofessorn Klas Åmark. Här finns omfattande avsnitt  om flyktingpolitik och flyktingmottagning.  Medier och kulturella avspeglingar av nazismens utveckling i Sverige  tas även upp.  Annika Ström Melin skriver här en ledare som rekommenderar  boken.

Enligt Klas Åmark  uppehöll sej mindre än 1500 flyktingar från Tyskland i Sverige i början av 1938. Som jämförelse med  nutiden kan nämnas att till Sverige invandrade under år 2010 6819 somalier och 4534 från Irak (Källa: SCB, Statistik för alla 2011.) Bara Södertälje kommun tog år 2006 emot 1000 från Irak.  Året efter ännu fler. En populär jämförelse har varit att Södertälje under den tiden tog emot fler från Irak än USA som drev invasionen.
Hur tänkte och kände människorna i Sverige under den här tiden?  Hur var stämningarna och vilka var de psykologiska förutsättningarna  för att ta emot flyktingar undan ökande förtryck?
I första världskriget var Sverige neutralt och deltog inte i krigshandlingar. Ändå levde delar av befolkningen under de sista krigsåren 1916-18 på svältgränsen. Orsaken var omfattande  avspärrningar som förhindrade import. Det förekom hungerkravaller på flera orter, bland annat i Göteborg och Västervik. Spanska sjukan härjade och minskad motståndskraft i befolkningen på grund av undernäring  kan ha bidragit till att dödsoffren  för den svåra epidemin räknades  i tiotusental.
1917 fanns revolutionära strömningar runt om i Europa, så även i Sverige. Finska inbördeskriget utbröt 1918. Det fruktades allmänt att utvecklingen med revolution i Ryssland, kanske inbördeskrig, skulle sprida sej även hit. Vänstern splittrades i en revolutionär och en reformistisk linje. Den som stod för den mindre radikala reformistiska socialismen var Per Albin Hansson, Socialdemokraternas ordförande sedan 1928.

Efter valet 1932 utsågs Hansson till statsminister för en minoritetsregering. Socialdemokraterna hade då haft omkring 40 procents av rösterna under cirka tio års tid.  Tiderna var hårda. Med första världskrigets prövningar i gott minne gick Sverige in i en mycket svår lågkonjunktur i början av 1930-talet. Dödsskjutningarna  i Ådalen 1931 var en direkt följd av den svåra arbetslösheten och motsättningar på arbetsmarknaden. En stark regering krävdes. Orosmolnen hopade sej  internationellt med bland annat Hitlers maktövertagande under samma tid. För att åstadkomma en parlamentarisk majoritet bildades den 27 maj 1933 en koalitionsregering med Bondeförbundet efter den s.k. ”kohandeln”.

I mars 1933 sade Per Albin mycket tydligt: ”Se på Tyskland! Den som för en sådan politik som Hitler, för honom kommer den dag, då förbittringen kastar undan våldsregementet, som kanske då efterträddes av ett nytt.”
Några månader senare säger Hansson: ”Även innan diktatursträvarna kommit till makten ha de beträtt våldets väg. Förstörandet av oliktänkandes egendom, ”skjutsningar” överfall, hemfridsbrott, misshandel, mord – allt detta hör till de kända metoderna. Och väl vid makten har diktaturen framträtt som det våldsamma undertryckandets system. Diktaturens etablerande har överallt varit en historia om hur människor drivits i döden eller i landsflykt, packats samman i fängelserna, fösts samman i koncentrationsläger som vore det fråga om krigsfångar.”
Många offentliga personer reagerade också tidigt mot den brutala regim som upprättades i Tyskland. Pär Lagerkvist var en av dem som tog ställning redan 1933. Selma Lagerlöf hade fått nobelpriset 1909 och var kanske Sveriges mest folkkära författare.  Hon var  mycket uppskattad i Tyskland och bland tyska nazister, som dock snabbt frös ut henne på grund av hennes ställningstagande mot förföljelser av  tyska  intellektuella. Även detta skedde 1933. För svenskarna var det mycket viktigt vad dessa dåtidens ”kändisar” uttalade.
Sverige var under denna tid orienterat mot Tyskland, på samma sätt som idag mot USA, Tyskland dominerade handeln, det fanns starka kulturella band med Tyskland med livligt utbyte, kungahuset var delvis tyskvänligt.  Ändå appellerade inte nazismen  i de breda svenska lagren. Valen  i Sverige visar en tydlig bild. Åmarks återger i sin bok valresultaten och kallar dem ”ett styrkeprov för demokratin”. Öppna nazistpartier hade under 1930-talet under en procent av rösterna.
Mot denna bakgrund kan frågan ställas vad det fanns för psykologiska motiv och förutsättningar inom befolkningen i flyktingfrågan. Det går alltså att konstatera  att den svenska  opinionen  inte var nazivänlig och såg med oro på utvecklingen i Tyskland.  Så varför en så njugg inställning till judars skyddsbehov?

Den starka svenska traditionen av folkgemenskap och – som vissa menar – demokrati – bidrog till att nazismen aldrig slog rot. Judar tycks ha varit en annan sak.

Tanken om folkhemmet vilade  på en socialliberal demokrati och ett fredligt samförstånd mellan olika samhällsintressen. I Folkbildning – samtidig eller tidlös? Skriver Henrik Nordvall om folkbildningens historia i Sverige. I detta sammanhang har han fått anledning att reflektera kring begreppet ”folk” och ”folkhemmet”. Han skriver:

”…..det så kallade folkhemmet omfattade inte alla i landet:
”En central del i 1930- och 40-talens politiska vision var att genom
folkbildning, likväl som social ingenjörskonst, motverka ’degenerering’
hos den ’svenska folkstammen’.
Sverige och svenskarna var i behov av ett reningsbad. […] Ur den socialistiska
skötsamhetens bad skulle ett modernt rättvist och effektivt samhälle
stiga upp. Här bakades ras- och arvshygien samman med folkbildande
skötsamhetsideal.”

”…… i praktiken har grupper som
exempelvis ”tattare”, samer, tornedalsfinnar under 1900-talet betraktats
och behandlats som ej tillhörande det svenska folket. Genom
olika föreställningar om ”svenskhet” – om exempelvis typiskt
”svenska” egenskaper och en speciellt svensk mentalitet – har normer
och gränsdragningar skapats för vad som anses vara gemensamt
för ett svenskt folk (och den svenska nationalstaten)”.

Nordvall pekar på ett samhällsklimat som möjliggör även uteslutande av främlingar. Judar från Tyskland hörde till dem.

Åmark använder uttrycket vardagsantisemitism eller salongsantisemitism. En viss nedlåtande, till och med föraktfull ton mot judar tycks ha varit accepterad. Vissa av den populäre  Albert Engströms teckningar  var ett uttryck för en sådan vardaglig och utbredd jargong. I dessa bilder gestaltas en negativ schablonbild av juden  med vissa karaktäristiska drag och uttryck. Den typen av bilder kan fortfarande ses i vissa antisemitiska sammanhang.  Språk och symboler som förekommer i samhället kan också bidra till att skapa psykologiska förutsättningar  för fördomar, rasism och främlingsfientlighet.  Jag har på annan plats skrivit om främlingsfientlighetens och rasismens psykologi och om psykologiska förutsättningar för att människor ska vara beredda att utöva våld. Distansering är alltid mer eller mindre närvarande i detta.

Psyket har medvetna och omedvetna sätt att skapa distans och hålla borta från det som oroar och skrämmer. De omedvetna  sätten kallas i vissa sammanhang försvar eller försvarsmekanismer.

Ett exempel från nutid på hur distanserande försvar kan fungera är reaktioner bland människor efter det misslyckade terrorattentatet i Stockholm i december 2010. Iréne Danielsson  och Sandra Wåger  vid Örebro universitet har intervjuat  18 personer som befann sej i närheten. Författarna  skriver om resultatet i: En kvalitativ studie om upplevelsen av självmordsbombningen i Stockholm 2010. En slående bild är just behovet hos vittnen att skapa distans till det skedda, vilket väl beskrivs i citatet som ingår i uppsatstiteln: ”Jag tänkte bara: inte här, inte här, inte här”.

Judar sågs med andra ord på trettiotalet som ”inte tillhörande oss”. Rapportering om grava förföljelser i Tyskland ledde inte  till  folklig beredskap att ta emot flyende.

Oviljan mot judisk invandring fanns även inom fackföreningsrörelsen där man ibland såg invandrande judar som en hot på grund av konkurrens om arbetstillfällen. Detta gällde bland annat musikerförbundet. Det  fanns även oro på politisk nivå för att en alltför stor generositet mot judisk invandring skulle underblåsa antisemitiska stämningar.  Man ville heller  inte störa förbindelserna med Tyskland genom visad välvilja mot judar.  Så var det  fortfarande 1938.

Den våldsamma pogromen Kristallnatten  i november 1938 borde ha varit en väckarklocka.  De långvariga förföljelserna trappades då upp på ett drastiskt och våldsamt sätt. Efter detta fanns alla indikationer på vad som väntade.  Hitlers Mein Kampf som utkom redan på tjugotalet visade vad den blivande diktatorn avsåg med judarna. Många svenskar reagerade,  men den politiska hållningen till judiska flyktingar var densamma efter 1938.

En fortsättning på den här artikeln finns på min sida: Från ångestförsvar till mobilisering och beredskap 1938-1945. Länk se nedan.

Artikeln skrevs 2012. Uppdaterad april 2017.

Fler essäer:

Hem » Tillbaka till Anders Fagerlunds skrivande » Essäer » Fler hade kunnat komma undan