Saiyah

IMG_0002

 

Den som har förmågan till synestesi uppfattar och upplever en och samma företeelse med flera sinnen. En ton eller kan till exempel ha en färg. En känsla har ett ljud. En bokstaven x blir röd, osv. Upplevelserna är strikt individuella, står bara för den enskilda personen, men låter sej beskrivas.

Kompositören Benjamin Staern har förmågan till synestesi. Christian Karlsen kom på idén att sammanföra Staern med den japanska scenografen och multimediaartisten Yoko Seyama. Tillsammans har de under en längre tid utvecklat Saiyah som framfördes i ett uruppförande i går kväll på Norrlandsoperan inom ramen för MADE-festivalen.

Det hela har beskrivits som en opera men jag hellre vill beskriva evenemanget som ett allkonstverk. Solisterna Lars Karlin, trombon och Jacob Kellerman, gitarr hade ett personligt och intimt uttryck som ersatte den mänskliga röstens närvaro.

I ett intimt samspel mellan New European Ensemble, solister och ljuskonstnärer flödade intrycken under den timslånga konserten. Fokus växlade hela tiden mellan musik, ljus och färg. Mörker inledde och avslutade. Den första glimten av ljus var bloss som tändes. Färgskalan var till att börja med sparsmakad, för att efterhand växa till ett crescendo.

Min upplevelse växlade mellan att ömsom ta in enskilda delar – orkester, solister eller ljusfenomenen – till ibland mera av en helhetsupplevelse. Förmodligen var jag inte ensam om att fatta kopplingen mellan sinnesmodaliteterna enbart bitvis – och bitvis inte alls. Men allt går inte att förstå, det var säkert inte menat så. Och min upplevelse var en märklig växling mellan kaos och begriplig, reflekterbar gestalt, ibland njutbar skönhet.

En stor och entusiastisk publik föreföll till stor del bestå av kulturarbetare.

Norrland – gå samman och rätta till bilden!

DSCN0785

Foto: anders fagerlund

 

Benny Karlsson skriver i dagens VK om Norrlandsbilden. Han har varit på bjudning hos landshövding Magdalena Andersson och träffat folk som har något att säga om Norrland och mediebilden av vår landsända. Debatten tycks ha handlat om mer eller mindre lyckade enskildheter som knappast ger en rättvisande bild till resten av världen.

Och vad kan man vänta av marknadsföring och kulturella uttryck för just – enskildheter? En exotiserad bild av till exempel Umeå skapar kanske visst intresse för just vår stad under en tid, med eller utan sanningshalt i budskapet. Jägarna sålde också bra, liksom reklam för öl osv. Men vad jag undrar är: Kom konferensdeltagarna fram något seriöst om hur bilden av Norrland kan ändras? Inte då Bennys skojsamma tankar om hur att locka till Skellefteå med vägen ut från samma ställe. Nej, det verkar som om lokalpatriotismen och intresset av att sälja en enskild produkt dominerar.

Visst, fortsätt att berätta om hur bra Umeå, Skellefteå och Polarbröd är, men nu var det ju Norrlandsbilden det skulle handla om. Det är verkligen akut att den ändras med det snaraste. För så illa ställt är det att i landets södra delar tvivlas på att det finns en civilisation norr om Roslagstull. ”Oj, det finns bilar här!” fick jag höra av en tillresande yngling för inte alltför länge sedan. Och seriös nyhetsjournalistik tycks vissa riksbaserade medier inte ens intresserade av vad Norrland beträffar.

Om vi ska ändra Norrlandsbilden krävs en marknadsföring som är inriktad på just det: Bilden. Av. Norrland. Inte en ort, inte öl, inte en idé, utan fokus på att påverka hur människor i en viss målgrupp uppfattar Norrland. I rubriken till Bennys artikel finns inneboende en del av svaret på hur det ska gå till – vi ska börja med oss själva. Vi ska tro på det vi gör. Men sedan krävs ett samlat och seriöst storgrepp av företrädare för hela Norrland. Vi måste tala om vad Norrland verkligen är, skrota myterna och de säljande klichéerna. Berätta att här finns helt vanliga människor som lever helt vanliga liv, lever bra i vanliga fina svenska samhällen och trivs med det. Länk till Bennys krönika

Välviljans pris

 

valviljan_2

Foto: Pär Domeij och Patrick Degerman

 

Mötet mellan samiskt och rikssvenskt skildras i pjäsen Välviljans pris, som nu turnerar i Västerbotten.

Under en timma med tre människor på scen skissas ett livsöde och tragedi. De åldrande på scenen famlar efter svar.

Vi får aldrig träffa Nila direkt, men lär ändå känna honom genom hans dagbok och genom hans pappas och lärarinnas berättelse. Vad var det som hände med honom, vad var det som gick fel? Gunnar Eklund skriver två parallella berättelser om en ung sames liv, två berättelser som konkurrerar. I mötet mellan pappan och läraren tvinnas berättelserna samman, det blir möjligt att ana smärtan hos ett barn, en ung man som inte hittade  hemvist,  livsväg, identitet. Depressionen tar honom.

Fint och ömsint skildrat, med små medel. Musiken, porlande jojken, för oss litet närmare något av det som Nila själv hade så svårt att tala om.

Han berättar till slut sin historia via dagboken, tonen når fram långt efter att det blivit för sent.

Föreställningen turnerar vidare. Gå och se!

På scenen: Gunnar Eklund, Anna Söderling och Nina Nordvall Vahlberg
Manus: Gunnar Eklund
Föreställningen ingår i Rock Art in Sápmi, Västerbottens museums stora samarbetsprojekt under Umeå kulturhuvudstad 2014. Pjäsen presenteras av Västerbottensteatern och Rock Art in Sápmi.

Ett evenemang som väckte starka känslor. Invigning av kulturhuvudstadsåret Umeå 2014.

Läser kommentarer till invigningen av Umeå2014 i olika trådar på Facebook. Många som kunde se och ta del  (framförallt via SVTPlay) är mycket positiva. Däremot är  reaktioner från dem försökte men inte lyckades (dvs. de flesta) som kom vid sidan av evenemanget klart negativa. Busskaos skapade irritation redan innan. Även de som var tidigt på plats är kritiska, kanske för att de tvingats vara där minst en timma innan, hunnit bli frusna – inget tålamod med att talen blev långa. Jag tror att en hel del av de 55000 (?) bara väntade på en värmande brasa och att få komma därifrån. Själv kom jag mycket sent, men lyckades ändå med blandning av tur, lokalkännedom och skicklighet krångla mej till en fungerande utsiktsplats. Varm av cykeltur och trängsel. Såg och gillade mycket det jag såg. Men framförallt hemma på kvällen insåg jag att hela evenemanget var anpasssat för TV. Då såg jag det proffsigt artistiska och konstnärligt högklassiga med starkt fokus på samisk kultur.

 

MR-dagarna 2013

IMG

 

 

 

För tredje året i rad var jag volontär  MR-dagarna. Hårt jobb från morgon till kväll. Detta år som twitteransvarig. Inte mycket chans att själv gå på något av de seminarier och föreläsningar som vittande om hur mänsliga rättigheter kränks med ofta tragiska följder.

Det starka engagemanget hos alla deltagare och medverkande under de tre dagarna på Kulturhuset i Stockholm var gripande. Trängseln var stor för att komma in på vissa seminarier och ibland fick inte alla plats.

Men det går bra att ta del av inspelningar på Bambuser. Sök på hemsidan och klicka på Bambuser. Bland mycket annat går det att se seminarierna  “Mänskliga rättigheter i krisens Europa” (programändrades sent till att hållas på engelska)  och “Kriget har inget kvinnligt ansikte”.

Flera prominenta deltagare, bland andra Hans Rosling, Suzanne Osten, Bengt Westerberg och Kajsa Ekis Ekman. Årets Per Angerpris , som delas ut av Forum för levande historia  fick Paul Rusesabagina vars livräddande insatser ligger till grund för filmen Hotel Rwanda.

Nästa år genomförs MRdagarna i Umeå med  rubriken “Röster för rättigheter”. Boka redan nu 13- 15 november 2014.

http://www.mrdagarna.nu/

Horan som log

DSCN0587

Jag har ännu inte hunnit läsa boken, men det Calle Hård berättade på Littfest i Umeå väckte min nyfikenhet. Hans nya roman – spänningsroman kallas den på baksidestexten – tar sin början på fiktiva Elgö i Västerbotten ( starka likheter med Holmön) och fortsätter i södra Indien. Nils Anders Nylund  upprörs över ett mord i sin hemtrakt och reser iväg för att söka upprättelse för offret.  Väl där konfronteras Nylund med Indiens korrupta system där även Sverige har fingrarna med i syltburken.

Calle ger oss en mörk bild av Indiens sätt att behandla sina  kvinnor.  Det avskyvärda dådet  i New Dehli den 16 december 2012, där en 23 – årig sjukgymnaststuderande våldtogs och mördades av en grupp män på en buss av avspeglar hur utsatta kvinnor kan vara.

Vi gavs även en kort inblick i landets rättssystem fungerar. Det har funnits förhoppningar att de lagar som i praktiken innebär straffrihet för sexualbrott för vissa kategorier skulle komma att förändras som en konsekvens av mordet i Dehli. Nu förefallar det dock som om kvinnans död var förgäves – lagarna kommer inte att skrivas om på avgörande sätt.

 

 

 

 

Sima Samar – ännu en modig kvinna

 

Den 7 december fick Sima Samar Right Livelihood-priset för sin långa verksamhet för mänskliga rättigheter i Afghanistan. Hon har utvecklat och drivit The Shuhada Organization som omfattar ett hundratal skolor och 15 kliniker och sjukhus. Hon har även verkat politiskt centralt i landet och med risk för livet varit aktiv i Afghanistan Independent Human Rights Commission.

 

Citat:

“I was able to establish the Afghanistan Independent Human Rights Commission in a country where using the word ‘human rights’ was counted as a crime. I believe that reconciliation should not be traded for justice and that victims of human rights violations should not again be victims for short-term political gain. We must follow the desires of the Afghan people who oppose amnesty for human rights violators and want to see violators prevented from obtaining government posts and brought to justice. The chronic situation in Afghanistan requires longterm commitment, and the strategy should be comprehensive and multidimensional. Most importantly we have to educate people, which might be the key for a prosperous society including the reduction of poverty and respect for human dignity. I have to say that I think that I have not done exceptional work but the environment that I work in is certainly very difficult.”

 

Dagen före priset utdelades hölls ett seminarium vid UD:s International Press Centre. Temat var: Turning points – how do great changes in society come about? Många av frågorna kretsade kring personligt mod och hur det uppstår. Sima Samar: “There should be a decision like: ‘let them kill me'”. Ett inre beslut att vara beredd utmana den rådande makten.

 

Kontakt:

Dr. Sima Samar Afghanistan Independent Human Rights Commission

Karte 3, Pul-e-Surkh

District 6

Kabul

Afghanistan

www.aihrc.org.af

http://shuhada.org.af/

+ 93 20 250 0676

 

Källor: PM från UD:s International Press Centre och The Right Livelihood Award
Bild kopierad från PM

En bra skrivworkshop

 

Det råder inte brist på kurser i skrivandets konst.

Jag har letat ett bra tag efter något som passar mina behov. För jag vill verkligen bli bättre – på att skriva, alltså. Och nu har jag blivit det, bättre på att skriva, alltså. (Om du som läser tycker annorlunda – det bjuder jag på.)

Tack vare Kersti Björkman och hennes workshop Ordlust i den helg som gick har jag insett att orden finns, idéerna finns. Det är bara att sätta igång. Med hennes resoluta ledning satte vi alla åtta i gruppen verkligen igång.

Bra och enkla övningar som Kersti förstod att hålla i. Inga färdiga recept och inga mallar att gå efter. Bara hjälp att hitta sin inre röst och få den på papper. (Inte så “bara”!)

I skrivböckerna har vi kursdeltagare nu en hoper korta texter som alla skulle kunna bli en novell, eller varför inte mer än så. Tackar så mycket!

www.kerstibjorkman.se

Nostalgi

 

 

 

 

 

Har han gått och blivit religiös på gamla dagar, den gamle van Ewing? Eller är det bra jag som tycker att han ser snäll ut?

 

Men annars – nostalgin, vad är det för en känsla? Något för tanter och farbröder bara? Gamla som en gång alla samtidigt satt bänkade framför TVn och tittade på Dallas och Bröderna Cartwright. Eller är det något som kan utnyttjas i skumma politiska syften? Se mitt svar på dessa frågor på senaste texten i Psykologi för demokrati.

Bojkott för Scharinska?

 

 

På  måndag kväll den 26 mars spreds nyheten snabbt via Facebook: ”Scharinska villan ska säljas”. Hotet om bojkott kom snabbt.  Artister anslöt sej snabbt till att vägra ställa upp under Kulturhuvudstadsåret 2014 om inte verksamheten i  Scharinska villan får vara kvar.

 

Scharinska har gett många en chans att uppträda, inte bara etablerade musiker.  Scharinska har varit en mötesplats.  Många i publiken har kanske gått hem med inspiration att själva spela och kommit tillbaka på scen.

De många unga hoppfulla och ambitiösa musikutövarna behöver ställen som Scharinska. Scenen  på Scharinska kan bli ett första framträdande att sträva emot.  Att få uppträda samma kväll som ett känt band kan betyda mycket.

 

Jag ser detta som nu sker  som en fråga om demokrati.  Dels i själva verksamheten: Fredrik och Jonas har gått emot de våldsamma elitistiska tendenserna i musikvärlden. Etablerade namn blandas med mindre etablerade. Kvinnliga musiker har också beretts en större plats jämfört med andra ställen. Men även för att reaktionerna nu blivit så starka. Det ger också ett test på om demokratin fungerar i Umeå.  Det kan ge en känsla av att min röst betyder något. ”De däruppe” kan lyssna.

 

Musikernas spontana bojkotthot var först lätt att sympatisera med – en kollektiv handling. En imponerande  styrkedemonstration med hjälp av Facebook. Men vid närmare eftertanke vore det klokt att vänta med vapenskrammel tills positionerna klarlagts. Jag tror nämligen Umeå kommun kommer att tvingas lösa frågan om Scharinska till förmån för alla. Den unga musikscenen har antagligen starkare kort på hand  än till och med  vad de själva tror.