Myren


Axel Persson brukade alltid lyssna på väderleksrapporten. Den här morgonen struntade han i det.


Han hade vaknat redan vid femtiden, nu satt han med en mugg svart kaffe och stirrade framför sig. Morgontidningen kom inte, den hade han sagt upp.


Mest för att ha något att göra tog han sig för att rensa en garderob. Han behövde fördriva tiden till gryningen, tyckte inte om att köra i mörker. Vek ihop kläder och lade dem i ännu en kartong. Skrev ”Röda Korset” med märkpennan.


Halv sju var han i garaget. Sommardäcken som han rengjort efter däcksbytet hade torkat. Han stoppade dem i svarta plastpåsar. Med viss möda lyfte han upp dem på den vanliga förvaringsplatsen som han gjorde i ordning för över tjugo år sedan när han och Stina köpte huset.


Han tänkte att det skulle vara tillräckligt ljust när han kom fram. I öster glödde redan rödorange när han gav sig av mot platsen som han valt ut. Volvons motor spann som om den varit ny. Elvy skulle få ta över en välservad bil.


Efter en kvart på vägen som ledde mot fjälls hade han mött en enda bil. Axel visste att det var Bertil Bengtsson på väg till sågen.


Efter ett par mil saktade han in, blinkade i god tid, tog av åt höger på skogsbilvägen. Mjuka svängar runt sjön, sedan brant uppför berget. Solen stod rakt i färdriktningen. Han stannade och rotade i handskfacket, hittade till slut ett par dammiga solglasögon. Med hjälp av en näsduk och spott lyckades han få dem tillräckligt rena, fällde ned solskyddet och fortsatte färden mot myren.


Vid den öppna platsen där vägen slutade ställde han bilen. För inte länge sedan hade det här varit en plats för lastning av timmerbilar. Spåren från tunga maskiner fanns ännu kvar. Han stannade utanför bilen och såg sig omkring. Vände ansiktet mot solen.


Här, vid vägens slut, tog myren vid. Den bredde ut sig mot horisonten. Bakom honom högre terräng, hyggen omväxlande med tät skog. Han kunde svagt ana dofterna av trä och bark. Det mesta var fruset, men ännu inte djup tjäle.


Med viss möda tog han sig över diket som omgav vändplanen och gick en bit utåt myren. Ljung och lingonris frasade mot Graningekängorna. Längre ut skvattram och mjuk mossa, smyckat med tranbär. Det frusna bar honom knappt, vatten sipprade fram vid sidorna av hans fotsteg.


Han tog sig fram till stenen. Platsen där de brukat sitta med kaffetermos och limpskivor. En ö av torrare mark. Lingontuvor. De svarta resterna av elden från i somras. Trädstammen som han släpat dit att sitta på. Mjuk mossa. Slutstationen.


Mer behövde Axel inte se. Han körde tillbaka till Fredträsk.


Nära att somna vid ratten. Så ville han inte sluta. Inte skada någon annan, eller själv bli vårdfall, inte dö utan kontroll.


Åter hemma somnade han på soffan men låg inte länge, steg upp och gjorde i ordning sin frukostgröt. Äppelmoset var från förra årets rikliga skörd. Det hade räckt till många burkar, den sista tog han ur frysen för bara någon vecka sedan. Då hade det ändå räckt till grannar. Nu kunde han slösa med det som var kvar över den varma gröten.


Han sträckte sig över bordet och satte på radion. Nyheter om terrordåd i en turistort där han och Stina varit. Ville inte höra mer, stängde av.


Axel Persson var väl förberedd. Han hade haft gott om tid. Huset var städat, förråden rensade på allt som inte skulle bli till nytta och glädje för någon. Han visste att barnen inte skulle bråka sinsemellan, detaljerade anvisningar behövdes inte. Utöver huset och bilen hade han inga större värden. Han hade sålt de av Stinas smycken som inte barnen velat ta. Guldmedaljen som gått i arv köpte pantbanken. Snöskotern hade Bengtsson gett några tusenlappar för i september. Den var i bra skick. Jaktgevären och vapenskåpet hade gått till Marklund som inte ens frågat om anledningen till att gamle vännen sålt. Lite pengar fanns på bankkonto att ärva.


Han hade skrivit ned allt inför bouppteckningen. Hur sådant går till visste han, hade själv varit behjälplig för dödsbon. Alla nödvändiga uppgifter var lätta att hitta. Det skulle inte bli mycket besvär för barnen, de hade nog med sitt.


Begravningen fick de sköta bäst de ville. Det enda han önskade var att det inte skulle vara dyr kista. Och bredvid Stina skulle han ligga, gravstenen förberedd, till och med namnet fanns graverat. Det fattades bara datum. En självklarhet hade han tyckt, även om en och annan hade sett det som stötande. Axel Persson brydde sig inte om det.


Det svåra var avskedsbrevet.
Käraste barn och barnbarn. Jag har haft ett gott liv. Nu får det räcka. Ni klarar er bra utan mig.”
En varm julimorgon hade han gjort ett första försök att skriva. Han hade suttit på uteplatsen. En kopp kaffe och bofinken var sällskap. Björktrastarna vilade tysta, sedan länge färdiga med morgonpasset. Det var dags att klippa gräset för tredje gången denna varma sommar. Han skulle spara klövern, köra runt den, spara till humlorna. Ännu några veckor att njuta innan tyngden, mörkret.


Inget långt brev skulle det bli. Axel Persson var inte vän av de många orden, även om han med åren insett att vissa saker behöver förklaras. Inte minst detta med att leva och dö. Han visste hur anhöriga kunde fara illa när döden inte gavs någon förklaring, hur förtvivlan, sorg och vrede kunde se ut och höras. Trösta hade han inte varit bra på, men hade kunnat lyssna.


Och nog visste han att han ville dö, men varför?


Axel Persson var inte troende, men trots det aktiv i kyrkan tillsammans med Stina. Hon ville ha det så och han var med henne. Tände ljus när kyrkovaktmästaren var indisponibel, som det hette. Dukade, skjutsade till församlingskaffet. Såg till att den som inte orkade ta sig till kyrkan, kanske bortglömd av färdtjänst, fick hjälp. Och han bevakade partiets intressen i kyrkofullmäktige.


Men det var något mer. Han kände en värme i kyrkan, hade ibland tänkt att det kanske ändå fanns en Gud som utstrålade något.


I sin ungdom, på folkhögskolan hade han läst Kierkegaard, Nietzsche och Sartre, upptäckt Swedenborg under timmarna i religion och filosofi. Klassen hade skrattat åt den gamle filosofens tokerier, men Axel hade tagit intryck. Han hade inte kunnat förklara ens för sig själv vad det var, men kände att Swedenborg hade något att säga. Något som handlade om naturen och det som var utanför sinnena.


Evigt liv trodde han inte på. Trots det visste han att han skulle träffa Stina igen, och då skulle hon komma att vara frisk. Han var fullt medveten om att det inte gick ihop. Hur skulle han kunna se henne när han var död om det inte fanns ett liv efter detta?


Nu var det inte så bråttom just med den saken, han hade egentligen ingen längtan efter henne, mera saknad efter den hon en gång var, efter det liv de en gång hade haft tillsammans.


Med svettig rygg i solvärmen hade Axel suttit en timme i sina tankar utan att ha skrivit mera än de inledande raderna. Ekorren hade tittat fram, undrat om det skulle bli några skorpsmulor idag. Han hade rest sig, litet vimmelkantig av solen, tänkt att han borde haft kepsen på, gått in och stoppat det ofärdiga brevet i det sparade stora kuvertet från Skatteverket. Sedan hade han dragit ut den översta breda lådan i chiffonjén av valnöt med snidade lister och stoppat brevet underst i en hög med handlingar från bouppteckningen efter Stina.


Nu fyra månader senare i kalla november. Brevet måste bli färdigt. Han hade tänkt på det under hösten, varit nära att ta fram det några gånger, men ångrat sig. Tänkt att det värker fram något att skriva förr eller senare. Det hade det inte gjort. Nu var det tvunget.


Han fällde ned locket och satte sig vid skrivplatsen. Framför sig i fördjupningen mellan draglådorna såg han fotografierna av barn och barnbarn. Bröllopsfotot. De rymdes där, även om det börjat bli trångt med åren. Han blev sittande länge, stirrade på bilderna. Inte ett ord kom ur honom att fästa på papperet med den färdiga inledningen.


Han gick ut. I förrådsboden fanns inget mer att göra, där var städat och klart. Trädgårdsredskap och verktyg ordentligt upphängda och lagda i lådor. Allt rengjort, smort och putsat. Trädgårdsslangen tömd på sommarvattnet och upprullad. Golvet sopat. Avfallstunnan stod tom med en ny svart sopsäck i.


Han gick ett varv runt trädgården för att se om något skulle vara glömt. Bakom huset hade en gren blåst ned i stormen för ett par dagar sedan. Han drog den till den rishögen som han förberett till nästa majbrasa. Undrade om barnen skulle hinna sälja innan dess.


Snön lät vänta på sig. Så här års brukade den ha kommit. Gräset hade inte växt på veckor och behövde inte klippas. Annars hade han gärna gjort det, mest för att få dagen att gå.


Han gick in igen, tog av stövlarna och ställde dem på mattan i hallen. Gick in i vardagsrummet. Såg på släktbilderna i ovala svarta ramar. Stinas och hans föräldrar, mor- och farföräldrar. Hans farfar tittade tillbaka. Var blicken ännu strängare än vanligt? Axel gick vidare till bokhyllan. Rättade till några ryggar och upptäckte att Laterna Magica av Ingmar Bergman placerats före Farmor och vår Herre av Hjalmar Bergman. Han mindes att dottern lämnat tillbaka boken efter att ha lånat den. Han bytte plats på böckerna för att återställa den alfabetiska ordningen, lät sen blicken glida vidare över filosofiska skrifter tillsammans med biblar, ett ex av Koranen, några buddhistiska skrifter. Swedenborg. Sångböcker och poesi bredvid.


Det ringde. Signalen från telefonen på den lilla byrån i hallen skar genom tystnaden och fick honom att rycka till. Elvy brukade ringa så här dags. Hon hörde av sig oftare efter mammans död. Innan dess visste hon att Axel var på sjukhemmet varje dag och hade kommit överens med personalen om att höra av sig om han inte dök upp.


”Hej pappa!”
”Jo hejdu, dotter min!”
”Hur mår du idag, har du kommit ihåg att ta medicinen?”
”Jodå, visst har jag det.”
”Kallt idag, va! Har du varit ute?”
”Jo, nog har jag det allt… jodå, jodå.”
Tystnad.
”Jaha, och vad ska du göra idag, då?”
”Jag går väl ut och handlar lite mjölk och bröd sen. Tar mig en promenad som vanligt.”
”Men det blir väl bra, det.”
”Är det bättre med Kristoffer, han var ju så förkyld?”
”Jo han har repat sig nu, gick till skolan idag.”
”Bra det, hälsa från morfar.”
”Det ska jag göra. Han hälsar säkert tillbaks. Men nu måste jag jobba. Ha det gott pappa, vi hörs sen då vi kan prata litet längre. Hej med dig.”
”Johej, kära du, sköt om dig och barnen!”


När högstadiet i Fredträsk lades ned valde Elvy att flytta till Lappsele. Järn är närmare, men även den skolan var nedläggningshotad. I centralorten Lappsele fanns säkrare jobb. Medan mamma Stina levde reste Elvy så ofta hon kunde de elva milen till Fredträsk . Axel visste att det var en lättnad för småbarnsmamman att veta att hennes pappa var frisk och självgående. Han var väl medveten om att många kvinnor på senare år hade börjat bli utbrända på grund av dubbelarbete. Han hade hört berättelser på radion, läst i tidningen om hur ansvar för både hem och arbete blev övermäktigt för allt fler. Han ville inte att det skulle behöva drabba dottern. Hon skulle inte behöva ”gå in i väggen” som han hade hört att det kallades. Nu när Stina gått bort räckte det bra med telefon då och då.


Väggklockans tickande var det enda som bröt tystnaden efter samtalet med Elvy. Timslagen hade han stängt av sedan ett av barnbarnen skrämts av det plötsliga ljudet.


Axel drog ut en av de stora lådorna i chiffonjén. Alla foton som ingen haft tid och ork att sätta in i album låg där i små kartonger, nödtorftigt sorterade efter tid och olika tillfällen. Resor, högtider och bemärkelsedagar. Mycket från när barnen var små. Många med färger som bleknat. Försent att ta itu med. Barnen skulle få ta sig an detta, men han insåg att det mesta skulle slängas. De hade kopior så det räckte. Han stängde lådan med en suck, måste bara vänta ut den här dagen.


Det han skulle göra var rätt, men kände ändå en krypande olust. Det var något som var kvar.


Axel Persson frågade sig om han var rädd. Nej, han såg fortfarande fram emot att få dö. Hans barn hade det bra, de skulle klara sig mer än väl utan honom. Och att tyna bort i en säng på det sätt som Stina gjort var inget alternativ.


De sista åren hade det blivit allt mer svårt att få kontakt med henne, till sist fick hon fick skötas som ett spädbarn. Han hade besökt henne varje dag, mest för att vara säker på att hon fick en god vård. Personalen var bra, han hade lärt känna några. Men ändå var omsättningen stor, rutiner kunde falla bort. Axel hade sett som sin uppgift att bevaka att de följdes.


Så länge som hon levde hade han känt mening med tillvaron. Nu var allt tomt och tyst. Rent faktiskt ingen skillnad – hustrun hade inte varit sällskap på många år. Han levde ensam som förut. Men ändå inte. Han insåg först nu efter förlusten av henne vad hon hade betytt. Länken till deras liv, den som var hans historia. Nu måste han följa henne.


Varför kände han så? Han som inte trodde på Gud, inte på ett liv efter detta – hur kunde han veta att han måste följa efter henne? Övertygelsen hade han, men som den nyfikna person han var ville han veta varför.


Han såg mot bokhyllan. Visste att därifrån var inget svar att hämta. Böckerna vände ryggen till. Men hans undran var kvar. Hur kunde det komma sig att han var så säker att Stina väntade på honom?


Tillbaka till chiffonjén, den tunga möbeln. Brun och mäktig dominerade den vardagsrummet. Axel ställde sig på knä och drog ut en av de två stora nedre lådorna. Också den full med foton. Han tog ut ett album. Med alla fyra barnen utflugna hade det funnits råd med en charterfärd till Mallorca som de hört så mycket gott om. Badstrand, bilder i solglasögon. Motorcykeln. Bergstrakter. Den lilla restaurangen i Valdemosa. Stina och Axel hade kommit varandra närmare. De såg varandra för första gången på åratal. De var vackra! Kände att de fortfarande ville ha varandra, ångrade att de inte bokat ännu en vecka. De hade sen fortsatt att resa, hade inte sommarställe som så många andra, tyckte att de bodde bra som det var, nära naturen i Fredträsk. De kunde komma ut i skog och mark så mycket de ville året om, men på semestrarna ville de iväg och se världen.


Det hade blivit mest charter till de vanliga resmålen. Men Stina kunde också säga: ”När det äntligen blir pension, då ska vi resa till USA, Japan kanske.” Hon hade en vurm för det landet, älskade att se filmer om Japan och lagade ofta japansk mat. Hon sade alltid ”Japan” med en särskild betoning som kunde få Axel att bli svartsjuk. Tyckte samtidigt att det var litet märkligt: Hur kan jag bli svartsjuk på ett land? Han hade ätit sushin och låtsats gilla den. Fisk tyckte han om, men detta – nej …!


Han bläddrade i albumet, till bilden av den stora och praktfulla fjärilen. Stina, observant som alltid, hade varit den som först sett den en gång på Madeira. Ett inramat foto av samma fjäril hängde också på en väl synlig plats i sovrummet ovanför dubbelsängen som fortfarande stod kvar.


Axel lade albumet på bordsskivan med bilden av fjärilen uppslagen. De fick gärna se något vackert tillsammans med brevet som han skulle skriva klart.


Solen hade kommit upp en liten bit ovanför trädtopparna när han gick ut. Den värmde svagt, men det var ändå kallt. Han tänkte att kylan var bra, den skulle göra sitt jobb med honom i kväll.


”Joho, du är ute och spatserar som vanligt.”
Birger Marklund, som Axel ofta mötte vid den här tiden på förmiddagarna. Ute för morgontidningen. Grannen brukade sova länge.
”Jo, man får hålla sig igång”, svarade Axel.
”Hörde du, dom säger att det går bättre nu för Sverige? På radion. Ekonomiskt. Nåt datatjosan eller vad det nu var”, svarade grannen medan han drog sig inåt.
”Nej, hörde inte det. Vore bättre om de låter bli att lägga ned allt. Skola och posten och … ”
”Men har du inte nån datamaskin då, Persson. ”
”Skämtar du, det är för sent.”


Marklund skyndade in. Han var lätt klädd.


ICA var kvar. Nog hade det glunkats om nedläggning, men nu hade en ung kvinna tagit över och verkade entusiastisk och hoppfull. Det skulle nog gå ihop – ”bara ni ser till att ge faderullan i å far åt Järn hela tiden. Ni kan köp det mesta här hos jag. Bensin kostar också.”


Jo nog visste Axel Persson vad saker kostar. Han hade sinne för ekonomi, även skött andras. Han insåg vad små utgifter betyder på lång sikt, hade varit sparsam. Något stort arv skulle det inte bli, men barnen skulle inte behöva snåla på begravningskaffet.


Blodpudding, och vitkål. En liter mjölk. Han hade inte tänkt dö hungrig, men å andra sidan var det slöseri med fläskkotlett på ett lik tänkte han och skrattade för sig själv.


På utlämningsstället Arvidssons eftr. Järn och bygg hämtade han ut en liten flaska Grönstedts. Inte för dyr, men ändå drickbar. Konjak. Det skulle räcka. Numera blev han berusad av små mängder alkohol. Mågen åt Johansson expedierade. Han lyfte inte på ögonbrynen, trots att Axel Persson numera sällan hämtade ut starkvaror.


”Ska det bli festen nu, Axel?”
Han var beredd på frågan, men hade inte tänkt ut något svar.
”Jo, det kan man säga.”
Det var allt. Sedan en besvärad tystnad. Betalade och gick.


Han tog en omväg via sjön. Isen låg blank. För tjugo år sedan hade han åkt skridskor med Stina just här. De hade suttit på strandkanten, skrattat åt sina stela ben, men ändå lyckats snöra på sig långfärdsskridskorna som de lånat av Marklunds. Och tänk att vi gör sånt här sent i livet, det är verkligen inte för sent att hitta på nya saker! Känslan att glida, som att flyga, upphäva naturlagarna. Han blev sittande länge i tankar, började frysa, gick hem. Mötte Mattias på vägen. Ute i mysbyxor, cigarett och barnvagn. Blöjpaket på underredet. Nybliven pappa. Det trodde man väl aldrig att den rackarungen skulle bli. Men undrens tid är inte förbi. Otroligt att han inte satt inne på kåken, men det var väl bara att glädjas, tänkte Axel och nickade åt ynglingen som inget såg, utan gick i andra tankar. Barnet i vagnen såg i alla fall inte ut att behöva frysa.


Axel tog vägen förbi sjukhemmet. Evert Isaksson, gamle vännen, hade erbjudits plats på ett hospice vid kusten, men vägrat. Han ville dö i närheten av hemmet. De hade haft glädje och visst sällskap av varann på senare år, båda änkemän. Bjöd varandra på kaffe, det fanns alltid saker att tala om, hjälpte varandra med ett och annat. Senaste kalla snövintern när Evert börjat bli allt svagare hade Axel kommit till undsättning med snöslungan som Birger Marklund vänligt nog lånat ut – mot att han fick begagna Axels gräsklippare till sommaren.


”Nu du, Persson. Nu är det inte mycket kvar av mig.”
Axel lade sin hand på vännens.
”Lika bra, jag har gjort mitt, nu”, tillade Evert, vände bort blicken.
”Jo, nog har du gjort rätt för dig.”
”Blir det nån snö, Axel?”
”Verkar inte så, men kallt är det i alla fall.”
”Då kommer det snart. Du behöver inte skotta … Ge mig litet vatten.”
”Här får du, drick.”
Axel hjälpte Evert att föra plastmuggen till läpparna.
”Må det gå fort bara. Prästen var här …”
Evert Isaksson orkade inte prata mer. Han vände bort huvudet.
”Du får det nog bra dit du kommer.” Axel klappade Evert på handen.


Efter Evert skulle det inte finnas några riktiga vänner kvar i Fredträsk. Ingen annanstans heller. Axel gick hem.


Blodpuddingen smakade ovanligt bra. Livets mening är också att vara mätt, tänkte han. Tände en cigarill. Kände sig oändligt trött. Somnade på soffan.


Stina står framför. Klädd i sin blommiga morgonrock. Röd om kinderna. Frisk. Vingar på ryggen. Axel är rädd.
Du ska inte vara här! Du är död. Du ska vara död. Varför är du här?”
Hon ser bara på honom med en frånvarande blick.
Borta.


Vaken igen. Eller inte. Han vet inte. Vet ännu inte om han drömmer eller är vaken.


Hade hon verkligen varit där? Vad ville hon säga honom nu? Var hon beredd att ta mot honom på den andra sidan? Hon brukade säga just så, ”på den andra sidan – där väntar vi på varandra.” Fantasier. Nu visste han inte. Eller visste – han hade ju vetat hela tiden, men …?
Hon hade talat om änglar. Hon trodde på dem. De kunde komma till räddning, sade hon. Stina visste det. Han hade ryckt på axlarna, fortsatt med sitt. Nu mindes han att Swedenborg hade påstått att människor kunde bli änglar när de dör. Först andar, sedan avancerar vissa och blir änglar. Hade hon blivit en ängel? Varför annars vingar?


Han skakade av sig tankarna på Stina, det började redan skymma. Ta itu med det sista nu. Han diskade upp efter maten, funderade på en kopp kaffe, men tänkte sedan att det var väl lika bra att känna sig litet seg, somnar bättre så. Dags att tömma soppåsen. Det skulle kunna gå ett tag innan han hittades. De som fick ta hand om allt skulle inte behöva mötas av att det luktade illa. En bukett med vita rosor, inhandlade i Järn i förrgår. Han snittade om stjälkarna och bytte till nytt vatten. Visste inte om det behövdes, men kunde inte skada.


Han funderade på om han skulle avbeställa telefonabonnemanget, men lät det vara, det kunde kanske behövas ett tag till. Tog ut alla strömkontakter, som van ritual inför att resa bort. En sista vända, allt såg bra ut, sängen bäddad. Han började klä sig för avfärd, en ask gamla sömntabletter i ytterfickan, konjaken i den andra.


Visst, ja! Avskedsbrevet. Det var inte färdigskrivet!


Han tog av ytterkläderna och kängorna, satte sig än en gång vid chiffonjén, hittade brevet i en låda, visste fortfarande inte vad han skulle skriva. Han kände en stor trötthet. Räckte det inte med det han redan skrivit? Nej, han visste att det inte räckte.


Han lade till:
Käraste barn. Önskar er allt gott i livet. Alla papper finns här i lådorna. Nycklar till boden ligger under dörrmattan. Jag finns vid Torrmyran. Vändplatsen.”
De skulle inte behöva leta i onödan.


”Älskar er”, tänkte han. Ska jag skriva det? Han hade hört det ibland, orden ”älskar dig morfar”. Elvy hade också sagt så, ”jag älskar dig, pappa!” Ovana ord, Axel hade sällan eller aldrig tagit dem i sin mun. Till Stina ja, när de var nyförälskade. Hon tyckte om det. Som på film. Axel hade hört det på radion: ”Jag älskar dig!” Det lät så högtidligt. Och prästerna hade använt det ordet, ”älska Gud”.


Var det sant och äkta att skriva så? Jo, han visste med ens att det var självklart. Han kände ju kärlek för dem. Han strök över ”käraste.” Ovanför, darrigt nu:
Älskade barn.”
De skulle veta.


Han körde sakta, ville att det skulle bli riktigt nattkallt. Minus tio grader, det fick räcka. Bilradion avstängd.


Axel och Stina hade sett filmen Äppelkriget med Hasse och Tage. Han mindes scenen där skurken dör ute i naturen, bokstavligen blir ett med naturen, förvandlas sakta till mull och sten. Det var så Axel ville sluta. Bli en del av den natur som han älskat att vistas i, trampat sedan barnsben, känt alla dofter, sett myrens djur, orrarna och tjädrarna, älgen. Han ville sluta som en del av allt detta, en del av myren. Han visste att han skulle hittas och begravas på det konventionella sättet, i en urna på kyrkogården, men det var deras sak. För honom var det myren. Han skulle bli ett med myren. Och det viktigaste av allt var att han skulle möta Stina där. Det var deras ställe.


Nu var det mörkt. Så svart det kan bli en november utan snö. Framme vid vändplatsen lät han motorn fortsätta att gå. Värmen på fullt. Fick inte frysa om händerna för att klara det han skulle göra. Fläkten sprutade torr hetta. Två minuter, tillåten tid för tomgång i hans kommun. Han stängde motorn.


Ännu fanns en reträttmöjlighet. Gör jag rätt? tänkte han. Har jag tänkt på allt? Hur blir det för dem?


Han öppnade bakluckan på 245:an, tog ut presenningen och batterilampan, låste med centrallåset och stoppade bilnycklarna i ytterfickan. Som vanligt var han noga med att knäppa igen. Med det gröna plastskynket hoprullat under ena armen sökte han sig försiktigt ut i mörkret. Han visste vägen, fick inte snubbla nu och krossa konjaken i fallet! De kalla batterierna gav inte mycket ljus, allt som fanns i Axels värld var nu det lilla som gick att se i lampskenet. Myrens vidd kunde han bara ana.


Vid den utsedda platsen bredde han ut presenningen och satte sig på den. Lutade ryggen mot stenen, tog konjaksflaskan ur fickan. Han hörde det knäppande ljudet när skruvkorken gick upp, tog en klunk. Sömntabletterna hade han sparat från Stinas sjukdomstid. Han hällde ut några i handflatan stoppade in dem i munnen, svalde dem med ännu en klunk av konjaken. Han kände snart ett välbehag. Satt kvar med ryggen mot stenen. Konjaken var inte svår att få ned. Han hade annars inte tyckt om starksprit, brukade ha svårt att tvinga ned mer än någon enstaka sup till jul och midsommar. Nu kände han bara frid, ångrade inget.


Axel Persson släckte lampan och lade sig ned.


-0-


”Hallå, vad var det där!?”
”Såg du något?”
”Ja, en människa tror jag, vänd om!”
Besättningen på helikoptern var på väg hemåt. De flög på sexhundra meters höjd, strax under molnbasen. Under natten hade det skett ett snabbt väderomslag. Lufttrycket föll och en mild västvind gjorde att temperaturen steg fjorton grader Celsius på några timmar.


De visste att en människa liggande i terrängen en novembermorgon måste betyda nödsituation och landade på den stora vändplanen bredvid Axels bil. Flaskan och några spillda tabletter berättade vad som skett. Axel hade legat på sidan och kräkts. Han var medvetslös.


Axel var i himmelen. Ett ljust rike. Det skakade och bullrade. Två änglar höll om och värmde honom. De hade vingar på sina axlar. Stina stod bakom dem. Hon log.


Lasarettet i Lappsele var förberedda att ta emot Axel när helikoptern landade på plattan. Under färden dit hade han magpumpats. Han var fortfarande kraftigt nedkyld när han rullades in, men uppvärmning och annan livräddande behandling hade påbörjats redan i luften.


Axel skulle överleva. Väderförändringen han inte förutsett, vinden som blåst presenningen delvis över honom och den lyckliga slumpen som skickat räddande änglar, allt detta gjorde att han skulle leva ännu en tid.


Emily satte sig vid sängen. Hon andades tungt, hade skyndat. Axel lyfte en hand till matt hälsning.

Pappa, hur tänkte du?