När jag bodde i Umeå brukade talgoxens sång höras första gången för året omkring den 27 januari. Regelbundet, samma dag år efter år. Kallt eller varmt väder spelade ingen roll. Ofta högt uppe i en trädtopp eller på ett hustak sjunger han för att få en solglimt. Tjiuu – tjiuu. Viktigt vara först för att få uppmärksamhet. Jag började kalla den 27 januari för ”Talgoxens dag”. Men med tiden insåg jag att samma dag infaller Den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Denna dag år 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Ännu viktigare att uppmärksamma än talgoxen. Vi påminns om ondskan och döden. Men kanske kan talgoxens årliga återkomst – något tidigare här i Stockholm – ge en hoppfull tanke om att livet alltid strävar att återvända till och med när allt är som kallast och mörkast.
2024 vinner talgoxen i räkningen av svenska vinterfåglar. Som den gjort åratals förut. Men domherrarna blir flera. Tar de över? Vi får väl se
Susanne Nyström, idag söndagen den 7 maj 2023 läste jag din ledartext i Dagens Nyheter . Du skriver ”Det är /… / inte förvånande om bup-köerna växer i samma takt som skolpersonalen minskar.” Tack för att du uppmärksammar det här sambandet!
Så varför skriver jag ”men” i rubriken? Svaret är att det borde ha gått att förutse den situation som råder idag med långa köer till barn- och ungdomspsykiatrin. Vi som arbetat med barn som behöver stöd i skola och förskola har under åratal sett hur det har blivit allt sämre med resurser för dem som bäst behöver det. Det gäller bland annat barn med olika funktionshinder som till exempel ADHD och autism. Det började att spåra ur redan på nittiotalet och den negativa trenden har fortsatt.
Nu ser vi resultatet av otillräcklig politik. Barn- och ungdomspsykiatrin kan inte kompensera för ångest och depression som uppstår på grund av vuxenvärldens tillkortakommanden. Det måste finnas resurser för barn som behöver det i skolan.
Enligt DN idag kommer reaktor 3 i Ringhals kärnkraftverk att gå på halv effekt i helgen som kommer. Ett fel har upptäckts och måste undersökas. Dessutom: en reaktor i Oskarhams kärnkraftverk kommer att tas ur drift för underhåll. Som om inte detta vore nog – i Ringhals står ännu en reaktor still på grund av reparation.
Inför valet ville Moderaterna tillsammans med andra partier satsa på kärnkraften. Ett av argumenten för denna energikälla var att den var ”planerbar”. Detta till skillnad från vindkraften som beskrev som opålitlig – ”det blåser inte alltid.”
Vi ser just nu beviset för att kärnkraften inte är den säkra och trygga källa till el som påståtts. Så vad drar regeringen Kristersson för slutsatser av den bistra verkligheten i vinter?
För att vind och sol ska kunna bli ett fullvärdigt alternativ till kärnkraften behövs att lagringstekniken – som redan finns – byggs ut. Och framförallt behöver vi bygga många fler vindkraftverk. Kan vi hoppas på att regeringens energiansvariga fattar detta och byter spår?
Ja, vart har de tagit vägen, människorna som arbetade inom olika yrken som är avgörande för att vårt samhälle ska fungera? Flygplatspersonalen, chaufförerna, lokförarna. Och de inom vården, hotell och restaurangnäringen? Vart försvann alla de?
Jodå, det finns förklaringar – piloter strejkar, människor har fått sluta då verksamheter har stängts på grund av pandemin. Och inom vården har inte stressade barnmorskor tid att vägleda och handleda för att skola in fler som behövs.
Men ändå, visst kan man undra och spekulera över vad som händer. Finns det ett mönster i allt det här, något fel i hela vårt system, hur det hela är upplagt? Kan det vara så att arbetsmarknaden är på tok för kortsiktigt riggad, att arbetstagarna blir brickor i ett spel som handlar om vinster? Arbetskraften förväntas vara kvar när den behövs igen efter nerdragningar. Människor är inte maskiner som kan stängas av och sättas på igen. Att få sluta, eller sättas på omöjliga scheman väcker känslor.
Vad är det som säger att sjuksköterskan eller lokföraren som får omöjliga arbetspass stannar kvar? Eller att permitterad personal finns kvar när den behövs igen. Vi ska alla förverkliga våra liv. Kanske hen väljer ett insparat sabbatsår, en annan utbildning, en resa. Eller att gå och fiska bara?
Iggy Pop uppträder oftast med bar överkropp. I samband att han fick Polar Prize Award intervjuades han av Sveriges Radios Lena Nordlund. Han sa då att han har så litet kläder på sig som möjligt och gillar framförallt inte skjortor. Han hade faktiskt övervägt att komma barbröstad till prisutdelningen på Stockholms Grand Hôtel, men avstod från detta av artighetsskäl.
Visst kan man fundera över Iggy Pops skäl för att uppträda halvnaken. Han pratar gärna om ”balls”, något som Lena Nordlund sedesamt översatte med ”stake”. Och kanske är det sexigt med en artist som visar upp sin kropp. Fler gör det, rockartister gärna, Mick Jagger är nog det mest kända exemplet. Jag minns också en svettig naken överkropp på Poul Perris som sjöng i The Facer där min son Fredrik lirade gitarr med den äran. (Poul såg vi senare på TV i rollen som TV-utfrågare och terapeut.)
Så visst är det inte så litet av macho över den där hudnära stilen som rockartisterna kör med. Men i Iggy Pops fall är det ett snäpp mer när han till och med pratar om att helst inte gå klädd alls. Åtminstone på överkroppen.
Det han sa till Lena Nordlund i intervjun fick mig att tänka på mig själv. Utan alla andra jämförelser med Iggy Pop – kan det tänkas att han och jag har en sak gemensamt, nämligen att vi inte trivs med att ha tyg på överkroppen? I mitt fall är orsaken banalt enkel, jag lider av ”postherpetisk neuralgi”, nervsmärta som jag fått efter bältros. Helt hopplöst att ha ett plagg som sitter löst. Det känns som att det brinner. Så tänk om samma sak gäller för vår vän Iggy?
Hej Iggy, kompis, har du också haft bältros? I så fall har jag ett litet tips till dig, skaffa en bra BH. En som sitter åt bara, mjukt och fint. I alla fall fungerar det för mig, se här. Men nej det går väl inte så bra med BH om man samtidigt ska ha ”lots of balls”, massor av stake. För som han säger i intervjun i Sveriges Radio: ”Jag har ett stort ego kopplat till mina kulor.” Så då återstår bara en sak för dig: av med skjortan, bara! Köra järnet in i kaklet, fortsätta låtsas att det handlar om en enda sak: Rock ’n roll för fan!
Iggy Pop by Photographer Rob Baker Ashton shot in Miami, July 2019
Jag skriver det här med anledning av en artikel i Dagens Nyheter som jag vill uppmärksamma och sprida vidare.
Reaktionerna mot Ryssland kommer länge att vara starka, ska vara så. Men det är oerhört viktigt att vi inte kapar alla band med alla ryssar. Den ryska oppositionen – och den är stark – måste ha stöd.
Rysk idrott och rysk kultur utsätts nu för bojkotter av olika slag. Det handlar till exempel vägran att tävla med ryssar. Eller en rysk dirigent som fråntas sina uppdrag. När det gäller officiella representanter för Ryssland, ja visst, men kasta inte ut alla ryssar från allt samröre med verksamheter utanför Ryssland. Det finns just nu i Ryssland en stark rörelse mot Putins anfallskrig. De som vill stoppa kriget kan vara illa ute, riskerar mycket. De behöver vårt stöd.
Putin invaderar Ukraina. det är hans eget beslut. Han agerar som en diktator, är en diktator. All opposition har han slagit ned, ryssarna vet att den som går emot hamnar i fängelse eller mördas. Bloggaren och aktivisten Aleksej Navalnyjs öde är ett bevis.
För den som inte vet vad som menas med en diktator rekommenderar jag att studera historien. Under 1900-talet par namn: Hitler och Stalin. Mao Tse Tung platsar också på listan. Dessutom har ännu en potentiell kandidat till den famösa titeln diktator dykt upp: Putinbeundraren Donald Trump, han hyllar inte att förvåna Putins agerande i Ukraina.
Vad kan vi vänta av Trump? Det är inte helt omöjligt att han kommer att väljas som USA:s president ännu en gång om dryga två år. Tanken förskräcker när man besinnar att det är bara ett år sedan han stödde och underblåste en statskupp. Som vald president skulle Trump mycket väl kunna bli en USA:s Putin.
