Pensionerad psykolog som skriver på äldre dagar.
Boken Gunnar, psykologen publicerades 2020. Den fristående uppföljaren heter Allvarligt, Gunnar och kom ut 2023. Novellsamlingen Myren utgavs 2022. Alla böckerna har getts ut på förlaget Instant Book.
I am a former psychologist who writes as a pensionist. My book Gunnar psykologen was published 2020. Followed up by Allvarligt, Gunnar in 2023. Short stories in book Myren 2022.
Also written articles, and rewiews.
”Sverige planerar för kol.” Det kan vi läsa i Stora Energiboken, utgiven av Ny Teknik inför folkomröstningen om kärnkraften 1980. Skriften beskrivs som en faktabakgrund och ett komplement till alla subjektiva partsinlagor.
Det hela är en föredömligt pedagogisk publikation som inleds med en bakgrund om Sveriges energihistoria följt av utförliga beskrivningar av alla energislag. Den innehåller sen ett sista kapitel om ”förnyelsebara och ändliga energikällor m.m.”.
Men när det kommer till texten om kolet får vi nu, 45 år senare, en tankeställare om hur kortsiktiga våra kunskaper kan vara. Kolet beskrivs på tre tättskrivna och faktaspäckade sidor med alla för- och nackdelar, inklusive risker för miljön. Idag vet vi att kol är ett av de värsta energislagen när det gäller utsläpp av växthusgasen koldioxid i atmosfären. Men i Ny Tekniks framställning hamnar detta problem i ett litet stycke helt i skymundan. Tidningen nämner visserligen att ”många forskare hävdar att /koldioxid/ är det största miljöproblemet idag.” Men sedan skriver man att kol kan bli miljövänligt, att det finns gott om kol och att utvinning och transporter har blivit mycket säkrare än tidigare. Detta med ”många forskare” tycks vara lätt att relativisera. Man tänker kanske att ”det finns väl många andra?”
Vi tror oss veta vad som blir bäst, avigsidor kan vi tona ned. Trots varningar lyftes kolet en gång fram som en framtida stor energikälla. Hur går detta ihop? Svaret finner vi kanske idag då kärnkraften är högsta mode på många håll. Riskerna sopas undan till små fotnoter. Psykologin är enkel: vill vi ha något riktigt mycket så blundar vi för vad det kostar.
Och den energiresurs som inte nämndes i Ny Tekniks ambitiöst pedagogiska skrift – besparingar – om den hör vi väldigt litet också idag.
Jag går in till Asplunds väskservice med min vinterjacka som behöver ett nytt blixtlås. Möts av trevlige Josef som med en glad min tar emot. Jag frågar vad reparationen ska kosta och han svarar med en motfråga: ”Vad vill du betala?” Det är inte första gången han säger så när jag gör en beställning eller vill köpa något. Och jag tycker om det. Det är en sorts omvänd förhandling, inte ett sätt att pruta – vare sig från hans sida eller från min. Hans fråga blir för mig en uppmaning att tänka efter vad hans arbete är värt för för mig – en nyttig påminnelse om att en hantverkares kunskaper och verksamhet inte ska tas för given. Men jag kan också gilla hans attityd att den som äger mer pengar också kan betala mer till förmån för den mindre bemedlade. En social tanke som jag skulle önska att vårt samhälle skulle präglas av i större utsträckning.
Efter några dagar får jag ett SMS: ”Din jacka är klar, välkommen in.” Jag går in och betalar den summa som han minns att jag föreslog.
Behöver du reparera din väska eller något plagg, eller behöver köpa en väska, liten eller stor? Jag vill gärna rekommendera dig att gå till Asplunds väskservice. Den finns i Stockholm på Hantverkargatan 8.
När jag bodde i Umeå brukade talgoxens sång höras första gången för året omkring den 27 januari. Regelbundet, samma dag år efter år. Kallt eller varmt väder spelade ingen roll. Ofta högt uppe i en trädtopp eller på ett hustak sjunger han för att få en solglimt. Tjiuu – tjiuu. Viktigt vara först för att få uppmärksamhet. Jag började kalla den 27 januari för ”Talgoxens dag”. Men med tiden insåg jag att samma dag infaller Den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Denna dag år 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Ännu viktigare att uppmärksamma än talgoxen. Vi påminns om ondskan och döden. Men kanske kan talgoxens årliga återkomst – något tidigare här i Stockholm – ge en hoppfull tanke om att livet alltid strävar att återvända till och med när allt är som kallast och mörkast.
2024 vinner talgoxen i räkningen av svenska vinterfåglar. Som den gjort åratals förut. Men domherrarna blir flera. Tar de över? Vi får väl se
Det borde vara självklart att Sveriges regering är för fred och vill verka för fred, men hur är det …?
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, eller Svenska Freds, grundade för 140 år sedan och har sedan dess varit en viktig röst för fredliga lösningar av internationella konflikter. Medlemmar av Svenska Freds bidrog till en opinion som motsatte sig krig mot Norge. En av grundarna var publicisten och fredsagitatorn K.P. Arnoldson som fick Nobels fredspris 1908. Andra kända företrädare för Svenska Freds har varit Anton Nyström och Per Anders Fogelström. Hjalmar Branting och August Strindberg var också medlemmar. Generationer av idealister inom föreningen har sedan genom olika aktiviteter och opinionsbildning verkat för att hålla oss alla i Sverige utanför krig.
Fram tills nu har Svenska Freds fått ekonomiskt stöd tillsammans med andra fredsorganisationer. Stödet har gått via myndigheten Folke Bernadotteakademin. I ett regleringsbrev meddelar nu regeringen att stödet kommer att upphöra. Svenska Freds skriver på sin hemsida: ”Att med kort varsel avskaffa stödet till de röster som i Sverige ifrågasatt militarisering, innebär ett hårt slag inte bara mot Svenska Freds och övriga fredsorganisationers arbete utan också mot den bredare demokratiska debatten om fred och säkerhet.”
Så frågan kvarstår – hur står det till med önskan om fred i Sveriges regering?
Det går inte att undvika jämförelsen mellan det som staten Israel nu gör i Palestina med det som judarna utsattes för av Hitlerregimen i Tyskland före och under andra världskriget. Målet för det nazistiska gangsterväldet var att utplåna alla judar. Då jag som barn och ung några år efter kriget såg de förfärliga bilderna från utrotningslägren kändes det självklart att vara för allt som kunde göras för judarna. Jag visste lite eller inget om Palestina och hur etablerandet av Israel skedde på den palestinska befolkningens bekostnad.
Mitt oreserverade stöd till Israel är borta sedan mycket länge, men tills nyligen trodde jag trots allt att det fanns ett förnuft som hindrade sådant som nu sker när Gazas befolkning föses ihop under obeskrivligt lidande och bombas i sjukhus, flyktingläger och skolor. Efter Hamas massmord på civila Israeler har Israel släppt alla gränser och hämnas på ett kriminellt sätt på oskyldiga i Gaza. Dessutom tillåtes en mordvåg på Västbanken.
Idag, den 30 december 2023. är det 100 år sedan Sara Lidman föddes. Hon gick med sin starka röst och välformulerade ord i första ledet och stödde Vietnams folk. Hon talade så att människor förstod vad kriget den gången handlade om – ett enormt övergrepp. Om hon hade sett vad som sker idag i Palestina, är jag övertygad om att hon höjt sin röst till fördömande av Benjamin Netanyahu och hans grymma krig.
”Du ska hålla ditt ord. Sagt är sagt, håll vad du har lovat.” Har vi inte alla fått i oss sen vi var små att ett löfte ska hållas? När du lovar något menar du vad du säger. Och om du inte lever upp till dina ord har du begått ett löftesbrott. Vänner emellan, närstående. Mot barnet som väntar på pappa som skulle komma men försvann.
Nu ska jag inte påstå att allt var bättre förr. Det har nog ljugits lika friskt i alla tider. Så min spaning är ett famlande i mörkret, det finns inget gammalt och gott att återvända till. Men jag hoppas ändå och har ibland en önskan att få vara naivt troende. Något som alla kunde tro på som grund, plattform för gemenskap.
Vi börjar i något av det mest nära: äktenskapslöftet, hur är det med det? TV-programmet Gift vid första ögonkastet har visserligen en totalt negativ statistik vad gäller löfteshållande. Okej, det handlar om en lek även om deltagarna faktiskt gifter sig ”på riktigt” under jubel, risgryn, pompa och ståt. Men TV-skilsmässorna är inget undantag – över hälften av av alla äktenskap går itu i den svenska verkligheten. Spaningsresultat hittils: ett – noll till de svikna löftena.
Så till politiken. Behöver jag ta upp den, räcker det inte med ordet valfläsk? Nu ska jag inte vara orättvis mot våra hårt kämpande politiker, det finns många exempel på uppfyllda vallöften. Välfärd, pensioner, vård skola och omsorg, osv. Men ändå – ”det visade sig att det hände saker som vi inte visste, ekonomi, pandemi, krig och elände”. Det finns alltid något att skylla på när det inte blev som det lovades. ”Bensinpriset dyrare? Ja men tyvärr råoljan och dollarn, du vet.” Så vem tror egentligen på vallöften? Är inte retoriken mest till för politikerna och valarbetarna själva? För att de ska orka hålla på. Två – noll.
Så jag spanar vidare. Efter det som kunde utgöra ett samhällskitt, en grund för tilliten i ett samhälle som tenderar att gå isär.
Allt färre är med i Svenska Kyrkan. Gud med löftena om ett liv efter detta verkar inte vara den förenande faktor han en gång var. Även om det finns många som tror, så är det på olika gudar, ingenting som en majoritet kan samlas kring. Någon att vara överens om att den fixar ett bra liv, om inte just här på jorden så i alla fall i himlen, eller whatever. Den kristne guden skrev sina memoarer för ett par tusen år sen och har sen dess levt undanskymt i Sverige.
Stundvis höll vi ihop i Sverige kring Lennart Hyland och hans Hörna. Ett löfte för en kväll att det fanns någon som verkligen ville oss i stugorna något gott. Man trodde på Hyland – sen fick det vara som det ville bakom hans fasad. Tyvärr räcker Melodifestivalen och På spåret inte till för att fylla tomrummet efter denne man. Ett tag hoppades någon på Anders Tegnell som en möjlig ersättare för en gud, eller en Hyland. Men i och med att pandemin blåste över bleknade han bort och skrev memoarer även han.
Så vad finns som förenar i form av löften? Nyårslöften? Ett ytterst användbart fenomen för TV- och radiopratare med brist på idéer. Ett koncept som ger oändligt av stoff för lättsamma intervjuer med kändisar och s.k. vanligt folk. Och vem bryr sig sen? Är det nån som förväntar sig att folk kommer ihåg vad man ropade ut och lovade på fyllan under nyårsnatten?
Så vad ska vi tro, finns överhuvud taget något löfte att lita på? Ja, just det, Julkalendern i TV har lanserat Tomten, kan han vara nåt? Hustomten som alltid finns där och ser till att saker fungerar som de ska. Att barnen sover tryggt och att ljusen äro släckta. Han får minsann inget tack men håller troget på ändå! Och den andre tomten han med klapparna, han är trots allt något gammalt och gott att återvända till. Precis som julgranen, jo men visst: ”… till nästa år igen, kommer han vår gamle vän. Ty det har han lovat!”
Somliga går med trasiga skor. Filmen om Cornelis. Stadsmissonen på Mariatorget i Stockholm. Premiär i går. En minnesvärd kväll inför entusiastisk publik.
Magnus Gertten ser filmen som en kommentar till det vi lever i idag. Som han sa: ”Ett skyll-dig själv-samhälle”. Cornelis Vreesvijk kände igen sig själv i människorna på samhällets botten, Gerttens film lyfter fram den ikoniske trubadurens empati med de svaga och trasiga. Bilden av Cornelis Vreesvijk är lysande men inte vacker, hans sämre sidor döljs inte. Tillsammans med musiken ger detta en gripande bild av människan Vreesvijk.
Kvällen innehöll också musik av Ljudgården från Göteborgs musikliv. Matilda Sjöström och Daniel ”Hurricane” Gilbert sjöng. Och Titiyo – oförglömligt – framförde filmens ledmotiv Somliga går med trasiga skor.
Att se den här dokumentärfilmen är ett måste. Och stanna kvar till eftertexterna, lyssna till Titiyos sång innan du går. Somliga går med trasiga skor.
”Kan vårt folk också i framtiden bära upp ett fritt samhällsskick, då behöver det folkskolan, kan det inte, då fruktar dess ledare folkhögskolan och avskaffar den.”
Det här är ett citat ur en text av Ali Nordgren, dåvarande rektorn för Ålsta folkhögskola. Året var 1943 och Nordgren skrev under rubriken ”Idéer och makter i den svenska folkhögskolan”.
När Nordgren satt vid pennan var det brinnande världskrig och hotet från totalitära regimer var akut. Nordgren visste att i Danmark, där idén till folkhögskolan först föddes, hade nazisterna redan stängt alla dessa skolor. Och han förstod att samma sak skulle hända här den dag Sverige gick samma öde till mötes som grannländerna.
Sverige har fortfarande fria val och en demokratiskt vald regering. Rättsstaten är under hot men består fortfarande. Ändå känns Ali Nordgrens ord obehagligt profetiska. Står våra ledare upp för folkhögskolan?
Jimmie Åkesson i en radiointervju lördag 21 oktober 2023: ”Är man tillräckligt gammal för att begå ett grovt våldsbrott då är man också tillräckligt gammal för att ta konsekvenserna för det brott som man begått.” På frågan om vad han anser är lämplig straffmyndighetsålder svarar han vagt att 13 år är vad man har kunnat enas om. Ett svar som antyder att Jimmie Åkesson kan tänka sig att döma ännu yngre enligt svensk strafflag.
I Sverige ska den som vid brottet bedöms ha saknat omdöme på grund av psykisk sjukdom inte dömas till fängelse. Istället kan personen, efter rättspsykiatrisk undersökning, dömas till rättspsykiatrisk vård. Tanken är att den som inte har förmågan att förstå konsekvenser av vad den gör inte ska straffas på samma sätt som den med fullt förstånd.
Nu menar alltså Jimmie Åkesson att våldshandlingen i sig själv, oavsett ålder, är tillräcklig för att en människa ska anses ha haft det friska omdöme som kvalificerar hen att straffas fullt ut. Ok, menar han då, i konsekvens av detta, att alla som begått våldsbrott ska anses vara tillräckligt friska vid brottets utförande, eftersom de klarat av att utöva det våld de gjorde. Ska vi skrota hela rättspsykiatrin också, Jimmie?
Ser idag att migrationsminister Maria Malmer Stenergard ”tittar på möjligheten att inrätta återvändandecenter.” Vad jag kan förstå är detta en eufemism för avstjälpningsplatser.
EU har en överenskommelse med Libyen om att detta land ska stoppa flyktingar som vill vidare norrut över Medelhavet. Och hur har detta gått? Jag minns för en tid sedan hur människor dumpades i Sahara för att brännas under solen och törsta ihjäl. Vad brydde sig vi i EU om det? Det var ju inte vårt ansvar, det handlade om de som inte ens kommit till Europa. Otur bara, att någon såg och filmade.
Nu vill Maria Malmer Stenergard att andra länder ska förvara vissa av dem som förvägras skydd, asyl, i Sverige. På samma gång har dessa ”icke skyddsbehövande” rätt till skydd mot sitt hemland, vars myndigheter hotar med grymheter mot återvändare. (Lite krångligt att förstå.)
Har Maria Malmer Stenergard inspirerats av hur Boliden gjorde med sitt gruvavfall – skickade det till ett land där det skulle förvaras tryggt och säkert? Iväg med det bara och sen behöver vi inte se vad som händer med skiten. Hur det gick med den saken kan grannarna till dumpningsplatsen berätta.
